Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

26

zigenare, som voro hemliga vänner till de upproriske, och som i Ryssland kunde bliva farliga uppviglare eller spioner. Det var klart, att många hederliga köpmän fingo lida med de skyldige, men detta var en ledsam nödvändighet, ty man kunde ju icke veta, vilka bland de många asiaterna, som voro farliga för den allmänna säkerheten.

Vad som för dessa asiater gjorde utvisningen dubbelt svår var, att de icke fingo stanna i det närmaste landet, Sibirien, emedan detta var en del av det ryska området. De måste sålunda bege sig ända till trakterna söder om Kaspiska havet, till Persien, Turkiet eller Turkestans slätter. De hade följaktligen att tillryggalägga flera hundra mil, innan de voro i säkerhet för de ryska polisbetjänterna.

Vad Mikael Strogoff beträffar, så blev hans resa icke på något sätt hindrad av det oförmodade påbudet. Han hade en podaroschna, som gav honom kejsarens särskilda tillåtelse att lämna Ryssland. Helt annorlunda var förhållandet med den unga livländskan. Hennes pass var utfärdat, innan påbudet kungjordes, och hon drabbades nu av samma öde som alla andra ryska undersåtar, nämligen att icke få lämna den provins, i vilken hon för tillfället befann sig.

Mikael Strogoff kom helt hastigt att tänka därpå, då han lämnade marknaden.

— Det stackars barnet! utbrast han bedrövad. Hon kan numera icke passera gränsen.

— Men, fortfor han ivrigt, i det en ny tanke rann upp i hans huvud, jag har ju rättighet att medföra en eller ett par personer i mitt sällskap. Kunde jag blott träffa den unga flickan, skulle jag erbjuda henne att få resa under mitt beskydd. Men var skall jag väl söka? Var skall jag kunna finna henne i denna oerhörda samling av människor?

Han började nu ivrigt vandra omkring i staden. Han genomströvade gata efter gata, spejade på torgen och de livligaste öppna platserna samt sprang här och där upp i hotellen och restaurangerna. Men allt sökande var förgäves. Han gick in och spanade i kyrkorna, som i katolska länder vanligen stå öppna för bedjande eller sörjande