32
— Du ämnar dig till Irkutsk, broder?
— Ja, syster, svarade den unge mannen. Vi ha båda samma väg. Följaktligen skall du resa överallt, där jag reser.
— I morgon, broder, skall du få veta, varför jag lämnat Östersjöns strand för att bege mig till trakterna bortom Uralbergen.
— Jag begär inte att få veta något, syster.
— Du skall få veta allt, sade den unga flickan med ett sorgset leende. En syster bör inte dölja något för sin bror. Men i dag vore det mig omöjligt. Ansträngning och förtvivlan ha brutit mina krafter.
— Vill du vila dig i din hytt? frågade Mikael Strogoff.
— Ja — ja — och i morgon —
— Kom då, syster. Men säg mig först, vad heter du!
— Nadia, sade hon och räckte honom handen.
— Kom, Nadia, återtog Mikael, och när du önskar något, så vänd dig med förtroende till din broder Nikolas Korpanoff.
Därefter förde han den unga flickan artigt till hytten, som han vid aktersalongen beställt för hennes räkning, och begav sig sedan åter upp på däck.
Som vi se, uppgav Mikael Strogoff inte sitt verkliga namn för Nadia utan det, varmed han betecknades i podaroschnan. Han ville icke låta henne veta, vem han var och för vilket ändamål, han reste, innan han lärt närmare känna sin unga reskamrat och övertygat sig om, att han kunde lita på henne.
Angelägen att få höra nyheter, som möjligen kunde föranleda någon ändring i hans marschruta, gav Mikael sig in bland passageraregrupperna och lyssnade ivrigt till samtalen. De flesta voro dock mycket försiktiga i sina yttranden, och han fick inte veta något, som var av intresse för honom själv. Passagerarne syntes frukta, att det möjligen kunde finnas några hemliga poliser ombord, och de visste mycket väl, hur farligt det är i Ryssland att yttra något, som kan anses såsom klander av regeringen och dess påbud.
