Då fick han plötsligt höra tvenne personer disputera med varandra så högljutt, att de överröstade alla omkring sig. Deras samtal fördes på ryska, men av det främmande uttalet hörde Mikael Strogoff mycket väl, att de ej voro infödingar. Det var de båda korrespondenterna.
I den starka folkträngseln på bangården hade de kommit att skiljas, och i den avundsjuka iver, med vilken var och en av dem sökte att komma före den andre med nyheterna till sin tidning, voro de heller icke synnerligen angelägna om att vara i varandras sällskap. Fransmannen hade lyckats finna ett någorlunda hyggligt härberge över natten, men engelsmannen hade inte haft samma tur utan hade måst tillbringa natten på öppen gata. Man kan därför alls inte förundra sig över att han var vresig och tvär, då han på ångbåten helt oförmodat sammanstötte med sin kamrat.
— Nej, vad ser jag! utbrast fransmannen, så fort de råkades. Har ni verkligen kommit ombord också? Jag trodde, ni nu som bäst höll på att studera folklivet på marknaden.
Engelsmannen svarade blott med en grymtning.
— För att tala uppriktigt, fortfor Alcide Jolivet, så väntade jag inte, att ni skulle följa efter mig så där i hälarna.
— Jag följer inte efter er, min herre, sade Harry Blount förargad. Jag har tvärtom försteget framför er.
— Försteget! Nå, nå sakta i backarne! På sin höjd gå vi väl i bredd med lika stora steg som två soldater i ledet. Låtom oss, för tillfället åtminstone, komma överens om, att den ene inte får lämna den andre bakom sig.
— Tvärtom. Jag skall vid första bästa tillfälle lämna er bakom mig!
— Tackar så mycket! Det bli vi allt två om, när vi befinna oss på krigsskådeplatsen. Men för all del, låtom oss till dess vara hyggliga reskamrater. Sedermera få vi nog tid och tillfälle att bli medtävlare eller, som det heter, rivaler.
— Nej, fiender.
