på morgonen redan klockan 10,17 kunnat telegrafera till min tidning hela kungörelsen.
— Och jag har skickat den till min tidning redan klockan 10,13.
— Bravo, herr Blount!
— Ypperligt, herr Jolivet!
— Men jag ska bli före er nästa gång.
— Det blir svårt, herr Jolivet.
— Man måste likväl försöka. Nu gå vi emellertid ned i salongen och spisa middag.
Under det Mikael Strogoff hörde Alcide Jolivet och Harry Blount sålunda språka med varandra, sade han för sig själv:
— Se där två nyfikna korrespondenter, som jag sannolikt kommer att stöta tillsammans med på min resa. Det syns mig bäst och försiktigast att hålla dem på avstånd.
Den unga livländskan infann sig icke vid middagsbordet. Hon sov i sin hytt, och Mikael Strogoff ville icke låta väcka henne. Aftonen inbröt alltså, utan att hon visat sig på däcket.
En behaglig svalka efterträdde dagens hetta. De flesta passagerarna gingo därför icke strax ned i sina hytter eller i salongerna utan föredrogo att stanna uppe på däck under en del av natten. Utsträckta på sätena, inandades de med förtjusning de fläktar, som framkallades genom ångarens snabba fart. Natten var icke särdeles mörk, och det var lätt för rorgängaren att styra båten mellan de talrika farkoster, som gingo utför eller uppför Volga.
Mikael Strogoff gick fram och tillbaka på akterdäck. En gång kom han emellertid att utsträcka sin promenad bortom maskinrummet. Han befann sig då på den del av fartyget, som var avsedd för andra och tredje klassens passagerare.
Där sov man icke blott på sätena utan även på säckar, koffertar och packlårar, ja, till och med på själva golvet. Det behövdes en viss uppmärksamhet för att icke trampa på de här och där utsträckta sovarne, Mikael Strogoff
