34
— Nå, så kör för det då! Fiender, ypperligt! Vad ni säger, min käre herr Blount, är då alldeles utmärkt lätt att begripa. Er vet man åtminstone, var man har.
— Vad ligger för ont däri?
— Intet, alldeles intet. Jag värderar er öppenhet, och av erkänsla därför vill jag göra er ett förslag.
— Låt höra!
— Ni ämnar er till Perm, liksom jag?
— Liksom ni!
— Och reser vidare landvägen över Jekaterinenburg och Uralbergen, liksom jag?
— Liksom ni!
— Gott. När vi passerat gränsen, befinna vi oss mitt inne i upproret och kriget.
— Ja, det göra vi.
— Nåväl, då först är tiden inne att säga till varandra: nu äro vi på jaktmarken, låtom oss nu vara rivaler!
— Fiender, menar ni!
— Ja, för all del, låt gå för fiender, efter ni nödvändigt så önskar. Men eftersom vi hava framför oss åtminstone åtta dagar till dess, och alldenstund nyheterna sannolikt inte komma att regna på oss under vägen, så låtom oss vara vänner till det ögonblick, då vi bliva rivaler.
— Fiender!
— Ja, alldeles, fiender ja. Men låtom oss till dess handla i samdräkt och visa oss hyggliga mot varandra. Jag lovar er dessutom att behålla för mig själv allt, vad jag får se.
— Och jag allt, vad jag får höra.
— Det är överenskommet!
— Ja, det är överenskommet!
— Se här min hand! Vill ni räcka mig er tillbaka?
— Här har ni den.
Och den pratsamme, alltid lika muntre och glade fransmannen, skakade kraftigt med hela handen de två fingrar, som engelsmannen stelt räckte honom.
— Ja, eftersom vi nu äro vänner tills vidare, sade den förre trohjärtat, så kan jag berätta er, att jag i dag