— Jag följer dig, broder, sade den modiga flickan.
— Nej, dröj kvar här, Nadia! Iemschiken får icke lämnas ensam.
— Jag stannar kvar här, sade Nadia.
Mikael Strogoff tryckte hennes hand och försvann framåt vägen i nattens mörker.
TIONDE KAPITLET.
Nödställda resande.
Då Mikael Strogoff lämnade Nadia för att söka hjälpa de nödställda, började orkanen och åskan åter sitt förfärliga dån. Stormen, som han hade rakt emot sig, kastade honom stundom ett par steg tillbaka, stundom åt sidan, så att han hade all möjlig möda att arbeta sig fram. Men ropen, som stormen bar på sina vingar, blevo allt tydligare, ju längre han kom. Vägen gick i krokar, och vid skenet av blixtarna var det icke möjligt att urskilja något annat än de över vägen hängande klippmassorna.
Då den oförskräckte kuriren arbetat sig ungefär hundra steg framåt, fick han se en syn, som kom honom att tvärstanna av förvåning.
På den av blixtarna upplysta vägen varseblev Mikael Strogoff på tjugu stegs avstånd två resande, hopkrupna bredvid varandra på baksätet i ett besynnerligt åkdon, vilket tycktes ha sjunkit djupt ned i ett hjulspår.
Till sin glädje märkte han dock genast, att dessa två resande icke befunno sig i någon överhängande fara, ty de ursinniga rop, varmed de liksom försökte överrösta varandra, voro inga nödrop utan blott häftiga utbrott av den allra högsta förbittring.
Se här, vad han hörde, och som ingav honom en oemotståndlig lust att skratta.
