56
— Dummerjöns, vill. du komma tillbaka?
— Jag skall piska dig gul och grön vid nästa station!
— Hör du, eländige postiljon! Nå, kommer du?
— Så här blir man skjutsad här i landet.
— Och det här kallar man en telega!
— Den trefaldiga åsnan! Han far sin kos och lämnar oss kvar på landsvägen.
— Att behandla mig på sådant sätt — mig, en engelsman! Jag skall laga, att han blir hängd.
Den, som sade detta senare, var verkligen högst förgrymmad. Men plötsligt tycktes den andre av de två resandena tvärt kasta om ifrån vrede till munterhet, ty han uppgav ett skallande gapskratt.
— Vad, skrek engelsmannen i arg ton. Vågar ni skratta?
— Ja visst, käre vän, ty det är det bästa, jag kan göra. Gör ni på samma sätt! Det här är ju alldeles utomordentligt löjligt.
— Löjligt! Jo, jag tackar jag! Det är tvärtom det avskyvärdaste, jag varit med om.
I detta ögonblick brakade en förfärlig åskknall genom passet. Sedan den sista rullningen dött bort, hördes den glättiga stämman åter säga:
— Ja, utomordentligt löjligt. Något sådant skulle aldrig kunnat hända i Frankrike.
— Inte i England heller, svarade engelsmannen förgrymmad.
Mikael Strogoff gick nu fram till de två resandena, av vilka den ene fortfor att skratta och den andre att gräla. Och nu igenkände han de två tidningskorrespondenterna, som gjort ressällskap med honom på ångbåten från Nischni-Novgorod till Perm.
— God dag, mina herrar! sade han. Kan jag vara er till någon tjänst?
— Åh, god dag! utropade fransmannen glatt. Här ska ni få se någonting extra roligt: ett par övergivna resande, hopkrupna på en bakvagn som två höns på en pinne! Tillåt mig att få presentera för er min käre fiende, herr Blount, engelsman till kropp och själ.
