— En hårdhänt herre den där, sade Harry Blount sakta till sin kamrat.
— Ja, viskade denne, och systern är lika god som brodern. Vore jag björn, skulle jag akta mig för att gå i vägen för detta präktiga par.
I det samma återkom iemschiken, vilken hade lyckats fånga sina två hästar. Han var mycket villig att lämna den ena åt de båda korrespondenterna, sedan han fått löfte om dubbla skjutspengar.
Iemschiken spände för sina hästar och tog plats på kuskbocken, Nadia satte sig upp i tarantassen, spannet sattes i rörelse framåt vägen, och de tre männen följde efter till fots.
Det började redan dagas, då man uppnådde telegan. Den ena hästen spändes nu med ett par starka linor för den återstående delen av detta bedrövliga fordon. Korrespondenterna intogo sina platser, turvis hållande i tömmarne, och de båda åkdonen satte sig i rörelse utför östra sluttningen av Ural. Efter sex timmars färd anlände de två ekipagen vid niotiden på morgonen till Jekaterinenburg, utan att någon olyckshändelse inträffat under den senare delen av resan.
Den första person, som korrespondenterna mötte på gården bredvid posthuset, var deras iemschik, vilken stod där med gapande mun och väntade på deras ankomst. Harry Blount hoppade ur åkdonet och sprang emot honom med upplyftade knytnävar. Utan tvivel skulle den hederlige iemschiken fått ett grundligt kok stryk, givet enligt alla boxarkonstens regler, om inte fransmannen sprungit emellan.
— Lugna er, käre vän! sade han till kamraten. Den stackars kraken rår ju inte alls för, att vi behagade sätta oss fast på landsvägen.
Och i det han tog upp några kopek, som han räckte åt iemschiken, sade han:
— Se här, min vän, stoppa dem på dig! Om du inte har förtjänat dem så är det inte ditt fel.
