en landsväg, som icke skilde sig från slätten genom något annat än det vitaktiga damm, som uppvirvlades av hästarne och tarantasshjulen.
Mikael Strogoff och hans reskamrater fördes med ännu större hastighet fram över steppen. De av iemschiken uppeldade hästarne, som nu ej möttes av några hinder, flögo framåt. Tarantasserna styrde rak kurs på Ischim, där de båda korrespondenterna ämnade skilja sig från Mikael Strogoff. Man hade ännu 200 verst kvar till denna stad. Men redan efter en dags resa på den jämna steppen hade detta avstånd minskats till blott 30 verst.
TOLFTE KAPITLET.
Mannen i postdiligensen.
Klockan var ungefär 5 på eftermiddagen, då Mikael Strogoff framför sig på vägen varseblev ett åkdon. Detta hade säkert icke passerat. Novo Saimsk utan på någon sidoväg kommit in på stora vägen till Ischim. Det var varken en tarantass eller en telega, utan en av damm betäckt postdiligens, som tycktes hava gjort en lång resa. Postiljonen sparade icke på piskan och höll spannet jämt i galopp, med okvädingsord och pisksmällar. Likväl kom icke diligensen så fort framåt som de båda tarantasserna, emedan hästarne syntes vara tröttkörda.
Då Mikael Strogoff varseblev postdiligensen, fick han genast den tanken att köra förbi densamma, vilket heller inte borde bli synnerligen svårt, då hans hästar voro raskare. Han beräknade nämligen, att om diligensen kom före honom till Ischim, skulle den okände resanden säkerligen där betinga sig de mest utvilade hästarne. Han finge då själv nöja sig med de sämre eller kanske till och med nödgas stanna flera timmar, vartill han alls icke hade någon
