66
Vad Mikael Strogoff beträffar, så var han glad över att ha fått denna tystlåtna och modiga unga flicka i sitt sällskap, emedan han därigenom fick tillfälle att göra en god gärning. Dessutom blev det honom också nu lättare att dölja vem han verkligen var. Ingen skulle kunna misstänka, att den, som reste i sällskap med sin syster, var en tsarens kurir. Den unga flickans lugna oförskräckthet behagade hans starka själ. Han blott önskade, att hon skulle varit hans verkliga syster. Han hyste lika mycken aktning som ömhet för sin sorgsna men hjältemodiga följeslagerska. Han kände, att hon var ett av dessa rena och oskyldiga hjärtan, på vilka man kan lita.
Mikael Strogoff visste mycket väl, att de verkliga farorna under denna resa nu först skulle börja. Om det var sant, vad korrespondenterna hade sagt, att Ivan Ogareff på en annan väg lyckats smyga sig in i Sibirien och förena sig med Feofar Khan, svävade kurirens liv i största fara. Isynnerhet skulle detta bli fallet, om fienderna lyckades hinna fram och kringränna Omsk, innan Mikael Strogoff uppnådde denna stad. Det gällde således att av alla krafter påskynda resan.
Också sparade varken Mikael Strogoff eller de båda korrespondenterna på drickspengar, och de båda tarantasserna flögo fram med vindens hastighet. På skjutshållen stannade man icke längre tid än som behövdes för att intaga föda och byta om hästar.
Efter fyra dygns oavbruten färd uppnådde våra resande den sibiriska köpingen Novo Saimsk, belägen omkring 400 verst eller 40 svenska mil från Jekaterinenburg. Här slutade äntligen dessa kulliga, trädbevuxna sluttningar, som utgöra Uralbergens sista rötter, och här började den ofantliga sibiriska steppen, som sträcker sig flera hundra mil österut ända till staden Krasjonarsk.
Det är en ändlös slätt, ett slags ofantlig gräsöken, som överallt i fjärran sammansmälter med horisonten. Över denna slätt uppstiger ingenting annat än de på båda sidor om vägen utplanterade telegrafstolparne. Nu brusa bantågen fram över denna slätt, men då för tiden fanns blott
