lust. Han ropade några ord till iemschiken, denne satte hästarne i ursinnigt trav, och inom ett par minuter voro hans hästar i jämnbredd med postdiligensens spann.
I detta ögonblick syntes ett huvud i postdiligensens dörrfönster. Mikael Strogoff hann knappt uppfånga en skymt därav. Så fort han än passerade förbi, hörde han emellertid mycket tydligt ett ord, uttalat med befallande stämma, och riktat till honom:
— Stanna!
Man stannade icke. Tvärtom bibehöllos hästarne vid sin hastiga fart, och snart befann sig postdiligensen ett gott stycke efter de två tarantasserna.
Nu började en våldsam kappkörning. De tre vagnarne ilade fram i ett moln av damm. Ur dessa ljusa moln hördes såsom en gevärseld pisksmällar, blandade med uppmuntringsrop, smeknamn och skymford.
Mikael Strogoff och hans reskamrater behöllo emellertid försprånget, och en halv timme senare syntes postdiligensen långt bakom dem såsom en kiappt märkbar punkt vid synranden.
Kl. 8 på aftonen hunno de två tarantasserna fram till Ischim. Mikael Strogoff sade genast till om tre hästar åt sig och Nadia.
Det var en lycklig idé av dem att köra om postdiligensen. Endast tre hästar funnos, som genast kunde spännas för. De andra hade hemkommit uttröttade.
De båda korrespondenterna skulle stanna över natten i Ischim, varför de icke behövde tänka på att genast förskaffa sig skjuts. De läto därför sätta in sin tarantass i vagnsskjulet.
Tio minuter efter sedan Mikael Strogoff ankommit till skjutsstationen, underrättade man honom om, att hästarne voro förspända.
— Bra! svarade han.
Därefter vände han sig till de båda korrespondenterna och sade:
— Mina herrar, nu är ögonblicket kommet för oss att skiljas.
