70
— Vad, herr Korpanoff! sade Alcide Jolivet. Stannar ni inte ens en timme i Ischim?
— Nej, min herre. Jag önskar vara härifrån, innan postdiligensen hinner hit.
— Fruktar ni då, att den där resanden söker taga skjutshästarna från er?
— Ja, det är inte alls omöjligt, och jag vill framför allt undvika gräl.
— I så fall, herr Korpanoff, sade Alcide Jolivet, tacka vi er ännu en gång för den tjänst, ni gjort oss och för nöjet att ha fått rest tillsammans med er.
— Om några dagar träffas vi kanske i Omsk, tillade Harry Blount.
— Det är möjligt, svarade Mikael Strogoff, ty jag reser direkt dit.
— Nåväl, lycklig resa, herr Korpanoff! sade Alcide Jolivet, och må Gud bevara er för telegor!
De båda korrespondenterna räckte Mikael Strogoff handen och tryckte den på det hjärtligaste, då i detsamma bullret av en vagn hördes utanför.
Det var den resande i postdiligensen.
Han hade en militärisk hållning, var omkring fyrtio år gammal, stor, kraftig och bredaxlad, och tjocka mustascher sammanföllo med hans röda polisonger. Han bar uniform, men inga utmärkelsetecken. En kavallerisabel släpade efter honom, och i handen höll han en piska med kort skaft.
— Hästar! kommenderade han med dén myndiga uppsynen hos en man, som är van att befalla.
— Jag har inga hästar lediga nu, svarade postmästaren, bugande sig.
— Jag måste ha sådana på ögonblicket!
— Det är omöjligt!
— Vems äro då hästarna, som stå spända för tarantassen, jag såg utanför porten?
— De tillhöra denne resande, svarade postmästaren och visade på Mikael Strogoff.
— Låt spänna från dem! röt den resande i en ton, som icke tillät någon invändning.
