fursten icke kände honom till utseendet. När sedan rätta stunden var inne, skulle han överlämna storfursten själv och staden åt tartarerna.
Men, såsom vi veta, var denna plan känd av tsaren, och det var för att hindra densamma, som han sänt Mikael Strogoff med ett varningsbrev till storfursten. Om han icke hunne fram i tid, skulle såväl storfursten som Irkutsk och kanske hela Sibirien gå förlorade. Man förstår då, hur viktigt det var, att han icke hindrades på vägen, och att ingen finge någon aning om, vem han verkligen var.
Detta uppdrag hade Mikael Strogoff hittills utfört samvetsgrant, men hur skulle han nu kunna fullborda detsamma? Vi ha ju nyss sett honom döende sjunka ned i djupet av floden Irtisch.
Våra unga läsare kunna vara lugna. Den raske kuriren var av det slags virke, som icke brister så lätt.
Det sår han fått var icke dödligt. Men han förstod, att om han på vattenytan sam till stranden, skulle genast en svärm av kulor ha genomborrat honom. Därför dök han ned i djupet och sam under vattnet några hundra steg, till dess han ansåg, att båtarna hade kommit utom synhåll. Då kröp han upp på land och spejade omkring sig efter Nadia, men utmattad av blodförlust sjönk han efter några ögonblick sanslös till marken.
När han återfick medvetandet, låg han på sängen i en stuga, som beboddes av en musjik, d. v. s. en sibirisk bonde. Han såg ett skäggigt ansikte lutat över sängen och ett par vänliga ögon, som medlidsamt betraktade honom.
— Var är jag? frågade han förvånad.
— På högra stranden av Irtisch, fem verst från Omsk, svarade musjiken.
Mikael Strogoff stack häftigt handen i barmen och uppgav en suck av lättnad. Brevet fanns ännu kvar.
— Tala inte, far lille! sade musjiken ängsligt. Du är ännu för klen. Jag skall berätta dig allt.
Därpå omtalade han, hur han på stranden varit vittne
