Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

82

till tartarernas anfall samt hur han funnit Mikael Strogoff avsvimmad och burit honom till sin stuga.

Mikael Strogoff avbröt honom plötsligt.

— En ung flicka åtföljde mig, sade Han.

— Henne ha de inte dödat, svarade Bonden. De bortförde henne i en båt, då de drogo vidare. Säkerligen blir hon liksom alla andra fångar förd till Tomsk.

Mikael Strogoff kunde icke svara. Han lade handen på hjärtat för att dämpa dess slag. Därefter frågade han:

— Hur länge har jag varit i din stuga?

— Tre dagar.

— Tre dagar! Ack, tre dagar förspillda!

— Du har legat sanslös, far lille. Du har fått ett lansstygn i huvudet. Såret är nu läkt, men du behöver vila dig ännu några dagar.

— Jag får icke vila, utropade Mikael Strogoff häftigt. Har du en häst att sälja åt mig?

— Jag har varken häst eller åkdon, far lille! Där tartarerna dragit fram, finns ingenting kvar.

— Nå, då går jag till fots. I Omsk kan jag kanske få en häst.

— Vila åtminstone en dag!

— Inte en timme!

— Efter du så vill, far lille, sade musjiken, så kom då! Jag skall följa dig till Omsk.

— Min vän, sade Mikael Strogoff, må Gud belöna dig, för vad du gjort!

De gingo ut ur stugan. Det svartnade för Mikael Strogoffs ögon, då han begynte gå. Men den friska luften återställde honom snart. Efter en timme ankommo de till Omsk, som var uppfylld av de tartariska inkräktarne. Stora torget var förvandlat till ett läger. Där hade 2,000 tartariska krigare slagit upp sina tält, och deras hästar stodo bundna vid tältpinnarna.

Det lyckades för de båda männen att på en trång sidogata smyga sig förbi posterna in i staden. Mikael Strogoff, som var född i Omsk, visste mycket väl, var skjutsstationen låg, och begav sig rakaste vägen dit. Huru gärna skulle