— Han är tsarens kurir?
— Ja
— Var är han?
— I Moskva.
— Vem var då den unge mannen, som du i posthuset kallade din son?
— En ung sibirier, som jag tog för honom, svarade Marga Strogoff. Jag tager så lätt miste. Jag tycker mig se min son överallt.
— Denne man var alltså inte Mikael Strogoff?
— Nej, han var inte Mikael Strogoff.
— Vet du, gamla kvinna, att jag kan låta piska dig, tills du bekänner sanningen?
— Du kan låta piska mig, om du vill. Jag har sagt sanningen, och inga smärtor kunna ändra vad jag sagt.
— Du ljuger, kvinna! röt Ivan Ogareff med dundrande röst. Denne unge sibirier var din son, Mikael Strogoff.
— Nej, det var inte han, svarade Marfa Strogoff åter.
Ivan Ogareff betraktade med gnistrande ögon den gamla kvinnan, som såg honom rakt i ansiktet. Han var övertygad om, att den unge sibiriern var hennes son. Han hade ju i Ryssland fått veta, att tsaren skickat en kurir till Irkutsk. Men när mor och som så ihärdigt förnekade varandra, så måste detta bero på, att kuriren hade något uppdrag av utomordentlig vikt.
Ivan Ogareff blev ännu ifrigare att söka hindra kuriren från att utföra detta uppdrag. Han gav genast befallning om att Mikael Strogoff skyndsamt skulle efterspanas och gripas. Därefter sade han till soldaterna:
— Denna kvinna skall fängslas och föras till Tomsk!
Och medan soldaterna våldsamt släpade bort henne, mumlade han mellan tänderna:
— Då ögonblicket är kommet, skall jag nog få den gamla häxan att tala.
