Omsk. Men han visste mycket väl, att hon hellre skulle låta döda sig än förråda sin son.
Sorgen över moderns olycka kunde dock icke hindra den plikttrogne kuriren från att utföra sitt uppdrag. Han började överlägga. Om han stannade kvar efter ryttarna, skulle dessa spärra vägen för honom och det skulle då bli omöjligt att komma fram. Han måste sålunda ge sig i väg före dem. Kanske rastade de några timmar, och han kunde då möjligen uppnå Kolyvan och där få sig en raskare häst, innan de lyckats upphinna honom.
Han smög sig skyndsamt bort till sin häst, löste honom och ledde honom genom småskogen ett stycke framför tartarerna. Faran var stor, ty dessa kunde lätt upptäcka honom, och i sådant fall skulle han varit förlorad.
Olyckan fogade emellertid så illa, att en av tartarernas lössläppta hästar hade begivit sig för långt från de övriga framåt vägen. Hans ägare, som sprungit efter för att återföra honom, fick syn på Mikael Strogoff, just då denne kom ut ur småskogen, ledande sin häst vid tygeln.
— Hitåt, kamrater! ropade han ivrigt.
Vid dessa rop sprungo tartarerna upp och skyndade ut på vägen.
För Mikael Strogoff återstod nu ingenting anhat än att ögonblickligen kasta sig upp i sadeln och spränga bort i galopp.
De två tartariska officerarne skyndade fram och manade på sina män. Men Mikael Strogoff var redan en bit bortom skogsbrynet.
I detta ögonblick smällde ett skott, och tsarens kurir kände en kula genomtränga sin pälsrock.
Utan att vända på huvudet, högg han sporrarne i hästens sidor och sprängde med lösa tyglar bort emot floden Obi.
Då de tartariska hästarne voro avbetslade och spridda här och där på betesmarken, dröjde det en stund, innan förföljarne voro i sadeln. Kuriren fick därför några hundra meters försprång. Men som tartarernas hästar voro raskare, kunde det inte dröja länge, innan de voro honom i hälarne.
