92
tygeln in i denna. Det gällde nämligen att gömma sig, ty på sin uttröttade häst skulle han inte kunnat rida undan den framstormande truppen.
Sedan han bundit hästen vid ett träd, smög han sig försiktigt åter närmare intill vägen för att lyssna.
Ryttarna närmade sig i starkt galopp. Inom några ögonblick voro de mitt för Mikael Strogoff.
— Halt! kommenderade anföraren.
Truppen stannade. Mikael Strogoff stod orörlig bakom ett träd, färdig att ögonblickligen fly till sin häst, om ryttarne gjorde min av att intränga i småskogen. Några buro facklor, som spredo ett dunkelt sken omkring dem, så att Mikael kunde urskilja deras klädsel och utseende. Det var tartarer, således fiender, och truppen, som stod under befäl av tvänne anförare, syntes utgöra omkring femtio man.
Till sin glädje såg Mikael Strogoff snart, att tartarerna inte misstänkte någonting, och att de blott ämnade rasta på vägen. De stego av sina hästar, släppte dem lösa att beta på fältet, och satte sig själva att röka och prata.
— Den där kuriren kan inte ha så långt försprång före oss, sade den ene av anförarne.
— Vem vet, om han ens lämnat Omsk? svarade den andre.
— Det vore det bästa, sade den förre, ty i så fall kommer inte hans brev fram före oss.
— Men är han före oss, återtog den senare, så ska vi nog hinna honom i Tomsk.
— En styvsint kvinna, den där sibiriskan, hans mor!
Vid dessa ord spratt Mikael Strogoff till.
— Ja, svarade den andre. Fast hon hotades med prygel, bekände hon inte, att hennes son var i Omsk.
— Nej, hon var hård som flinta. Men Ivan Ogareff skall nog med knutpiskan lära den gamla häxan att tala.
Mikael Strogoffs bröst sammanpressades av en förfärlig smärta. Han förstod nu, att hans mor var fängslad och att hon skulle piskas till att bekänna, att kuriren passerat
