kupolen och tackade Gud för det jag så underbarligen undkommit. Derefter insomnade jag under kupolen och hörde en röst, som sade till mig: du son af Khasib, när du vaknar ur din sömn, skall du gräfva i jorden under dina fötter; der skall du finna en båge af bronz och tre pilar af bly, på hvilka talismaner äro inristade. Tag sedan bågen och pilarna och skjut på ryttaren, som sitter på kupolens spets, och befria menniskoslägtet från denna plåga ty, när du skjutit på ryttaren, skall han falla ned i hafvet; bågen skall också falla, och du skall nedgräfva honom på hans ställe; men, så snart du detta gjort, skall hafvet häfva sig och stiga, tills det uppnår toppen af berget. På hafvet skall du skönja en båt och i denna en man, en helt annan än den, som du skjutit ned; han skall komma till dig och bära en åra i sin hand. Sätt dig i hans båt, men nämn icke Guds namn; då skall han på tio dagar föra dig till ett säkert haf, der du skall finna någon, som skall föra dig hem till din stad. Allt detta skall ske, så framt du icke nämner Guds namn.
Jag vaknade ur min sömn, sprang upp och gjorde så, som rösten föreskrifvit mig. Jag sköt på ryttaren, och han föll ned i hafvet, likasom bågen föll ur min hand, hvarefter jag nedgräfde honom. Nu blef hafvet oroligt och steg ända till bergets topp, och när jag en liten stund stått der och sett mig omkring, varseblef jag midt på hafvet en båt, som närmade sig till mig. Jag prisade Gud, hvars namn vare lofvadt, och när båten kom närmare, varseblef jag deri en man af bronz, som på sitt bröst hade en blytafla med deri inristade namn och talismaner. Utan att säga ett enda ord; steg jag i båten, och mannen rodde mig tio dagar efter hvarandra, tilldess jag blef varse några öar, der jag kunde anse mig säker; men i öfvermåttet af min glädje utropade jag: i Guds namn! Det finnes ingen Gud utom Allah! Allah är den störste! — Knappt hade jag yttrat dessa ord, förrän han kastade mig ur båten och sjönk ned i hafvet.
Jag var skicklig simmare och simmade ända tills det mörknade; nu tröttnade jag i armar och skuldror, upprepade i denna ytterliga fara min trosbekännelse och gaf mig förlorad för alltid. Men hafvet svallade, piskadt af den våldsamma vinden, och en våg, stor som en ofantlig fästning, vräkte mig upp på land, på det att Guds vilja skulle gå i fullbordan. Jag släpade mig upp på stranden, vred ur mina genomblöta kläder och bredde ut dem att torka samt lade mig derefter att sofva; när det blifvit morgon, tog jag åter mina kläder på mig, såg mig omkring, hvart jag borde
