92
sjelf att sofva nära intill honom. På morgonen hemtade jag vatten åt honom, och han tvådde sitt ansigte och sade till mig: måtte Gud med all sin välsignelse belöna hvad du gör för mig! Om jag undkommer konung Adjib, skall jag bedja min fader vedergälla dig på det rikligaste. — Jag svarade: måtte aldrig den dag komma, som skall medföra olycka åt dig! — Jag satte nu fram för honom åtskilliga förfriskningar, och sedan vi ätit tillsammans tillbragte vi dagen under vänskapliga samtal.
Jag fortfor att tjena honom uti nio dagar, och på den tionde dagen uttryckte ynglingen sin glädje och ansåg sig räddad samt yttrade till mig: o, min broder, jag önskade, att du i din godhet ville åt mig värma något vatten, på det jag måtte kunna två mig och byta om kläder; ty jag har känt doften af räddningen från döden, och detta allt genom ditt bistånd. — Med nöje! — svarade jag. — Jag stod upp och värmde vattnet; han gick in i ett rum, der jag icke kunde se honom, tvådde sig och bytte om kläder samt lade sig derefter på soffan för att hvila efter badet. Han sade derpå till mig: skär upp åt mig en vatten-melon, o broder, och blanda dess saft med något socker! Jag steg upp, tog en melon, lade den på en tallrik och sade till honom: vet du, o min herre, hvarest knifven är? — Här är den, — svarade han, — på hyllan öfver mitt hufvud. Jag sträckte mig ut efter knifven och drog honom ur hans slida; men när jag skulle stiga ned igen snafvade min fot, såsom Gud hade beslutit, och jag föll öfver ynglingen, medan jag uti min hand höll knifven, som inträngde i hans kropp, så att han dog på ögonblicket. När jag märkte, att han var död, och att jag dödat honom, gaf jag till ett ljudeligt anskri och slog mitt ansigte och ref mina kläder sönder och sade: detta kan man i sanning kalla en olycka! O hvilken olycka! O Herre, jag anropar din förlåtelse och förklarar inför Dig min oskuld i hans död! O, att jag dött före honom! Huru länge skall för mig bekymmer hopas på bekymmer!
Under sådana tankar steg jag uppföre trappan, lade falldörren tillbaka på hennes plats, vände tillbaka till mitt första ställe och skådade ut öfver hafvet, der jag såg samma fartyg, som ditfört ynglingen, åter nalkas och i snabbt lopp klyfva vågorna. Vid denna syn tänkte jag för wmig sjelf: nu skola männerna komma i land från fartyget och finna ynglingen dödad samt skola taga äfven mitt lif. — Derföre klättrade jag upp i ett träd, gömde mig mellan dess grenar och stadnade der, tilldess fartyget landat
