vände hem med djup bedröfvelse och fruktan. Efter hemkomsten föregaf jag, att jag mådde illa; min gemål kom in till mig och sade: hvad har händt dig, o min herrskarinna, under det du var ute? — Och hvad är detta för ett sår, — tillade han, — som du har der på kinden, just i den köttigaste delen deraf? Jag svarade: när jag begärde din tillåtelse och i dag gick ut för att handla något tyg till kläder, kom en med bränsle lastad kamel emot mig i trängseln; ett vedträd slet sönder min slöja och sårade min kind, som du ser; du vet sjelf, att gatorna i denna stad äro så trånga. — Han utropade: i morgon skall jag begifva mig till ståthållaren och klaga för honom; han skall hänga hvarenda vedförsäljare i staden. — Vid Allah! — sade jag, — belasta icke ditt samvete med någon orättvisa mot dem, ty sanna förhållandet är, att jag red på en åsna, som skyggade med mig, så att jag föll till marken, der jag på en käpp gjorde mig illa i kinden. — Om det är så, — sade han, — skall jag i morgon begifva mig till Djafar El-Barmeki och berätta saken för honom, så skall han låta döda alla åsnedrifvare i staden, — Vill du, — sade jag, — låta döda alla dessa menniskor för min skull, när det, som hände mig, skedde efter Guds beslut? — Utan allt tvifvel, — svarade han, — och med dessa ord fattade han våldsamt uti mig, sprang upp och uppgaf ett ljudeligt rop, då dörren genast öppnades, och in störtade sju svarta slafvar, som släpade mig från min säng och kastade mig midt på golfvet. Derpå befallde han en af dem att fatta mig i skuldrorna och sätta sig öfver mitt hufvud, medan en annan skulle sätta sig på mina knän och hålla fast mina fötter. Sedan framträdde en tredje, som höll ett svärd i handen och sade: o min herre, skall jag hugga till henne med svärdet och klyfva henne i tu, på det hvar och en af dessa måtte taga ena halfvan af henne och kasta den i Tigris att uppslukas af fiskarna? Ty sådant är straffet för den qvinna, som icke håller sin ed och icke efterkommer kärlekens lagar. — Min gemål svarade: hugg till, o Saad! Slafven, som höll det blottade svärdet i handen, sade nu: upprepa din trosbekännelse och tänk efter hvad du vill hafva uträttadt; med ett ord, gif tillkänna din yttersta vilja, ty detta är det sista ögonblicket i ditt lif! — Gode slaf, — svarade jag, — släpp mig lös ett ögonblick, på det jag måtte kunna efterkomma din anmaning! Och jag lyfte mitt hufvud samt tilltalade under bittra tårar min gemål med följande verser:
