NUR ED-DIN OCB SHEMS ED-DIN. 115
kymrad tänkte för sig sjelf: huru skall jag kunna upptäcka den, som dödat qvinnan, och föra mördaren inför khalifen? Om jag inför honom släpar någon oskyldig, så skall detta hvila tungt på mitt samvete. Jag vet icke hvad jag skall göra. — Under tre dagars tid uppehöll han sig uti sitt hus; men på fjerde dagen lät khalifen kalla honom, och när Djàfar infunnit sig, frågade khalifen: hvar är qvinnans mördare? — De Rättroendes Beherrskare, — svarade Djàfar, — eger jag kunskap om ting, fördolda för menniskors sinnen, att jag skulle kunna veta, hvem som är hennes mördare? Vredgad öfver detta svar befallde khalifen, att han skulle korsfästas vid portarna till palatset, och tillsade en utropare att på Baghdads gator förkunna: eho, som finner nöje i att se, huru Djàfar El-Barmeki, khalifens vezir, och hans fränder bli korsfästa vid porten till khalifens palats, han komme dit och förskaffe sig den ögonfägnaden! — Folket strömmade till från alla håll, för att se, huru Djàfar och hans slägtingar skulle bli korsfästa; men ingen visste, hvarföre de blifvit dömda till detta straff. Khalifen befallde nu, att korsen skulle uppsättas, och detta skedde, hvarefter veziren och hans slägtingar ställdes inunder korsen för att korsfästas; de väntade på khalifens befallning derom, medan allt folket grät öfver Djàfar och hans fränder.
Men under det de väntade, trängde sig en vacker och välklädd ung man fram genom hopen, nalkades till veziren och sade till honom: jag bringar dig räddning ur denna fara, du emirernas höfding och de fattigas tilllykt! Det var jag, som dödade qvinnan, hvilken ni hafven funnit uti kistan; döda derföre mig till hämdoffer åt henne och låt min död försona hennes! — När Djàfar hörde dessa ord, blef han glad öfver sin egen räddning, men bedröfvad för den unga mannens skull; men under det han talade till honom, si! då kom der en gammal sheik fram igenom hopen till honom, och ynglingen helsade dem och sade: o vezir, tro icke denna ynglings ord, ty ingen annan än jag har dödat qvinnan; hämnas derföre hennes död på mig! Den unge mannen invände deremot: o vezir, detta är en gammal man, så gammal, att han blifvit barn på nytt; han vet icke, hvad han säger; det var jag, som dödade henne; hämnas henne derföre på mig! — O, min son, — sade sheiken, — du är ung och kan ännu hafva mycken glädje i verlden; men jag är gammal och mätt af lefvande; jag skall friköpa dig och veziren samt hans slägtingar, ty in-