116 BERÄTTELSEN OM DE TRE ÄPLENA,
gen annan än jag dödade qvinnan; jag besvär er derföre vid Allah att skyndsamt utkräfva hämd på mig!
Veziren visste icke hvad han skulle tänka om allt detta; han medtog dock ynglingen och sheiken till khalifen och sade: de Rättroendes Beherrskare, qvinnans mördare är funnen! — Hvar är han? — frågade khalifen. — Denna unga man, — fortfor Djàfar, — säger, att han är mördaren; — men denna sheik påstår, att han talar osannt och säger, att han är den sannskyldige. Khalifen vände sig nu till sheiken och till ynglingen, spörjande: hvilkendera af er har dödat qvinnan? Den unge mannen svarade: det gjorde ingen annan än jag, — och sheiken svarade likaledes: ingen annan än jag gjorde det. Då sade khalifen till Djàfar: tag och låt korsfästa dem bägge två! — Om den ena är mördaren, — invände Djàfar, — så skall det vara orättvist att döda den andra. Den unge mannen inföll: vid honom, som hvälfde himmelen och utbredde jorden, bedyrar jag, att det var jag, som dödade qvinnan, — och derefter berättade han, huru det gått till, när hon mördades, samt beskref henne så, som khalifen funnit henne. Khalifen blef derföre öfvertygad, att ynglingen vore banemannen; han förvånades deröfver och sade: hvad var orsaken dertill, att du orättvisligen dödade qvinnan och att du bekänt mordet, utan att hafva undergått bastonad, samt dertill att du säger: utkräf på mig hämd för hennes död? Den unga mannen svarade som följer:
Vet, o de Rättroendes Beherrskare, att denna qvinna var min hustru och dotter af min farbror; denna sheik var hennes far och min farbror. Jag tog henne till hustru, medan hon var jungfru, och Gud välsignade mig med tre barn af mankön genom henne; och hon älskade mig och tjenade mig, och jag fann ingenting ondt hos henne. Vid begynnelsen af denna månad blef hon angripen af en svår sjukdom, och jag förde till henne läkare, som vårdade henne, tilldess hennes helsa återvände; jag önskade då, att hon skulle taga ett bad, men hon sade till mig: inan jag går i badet vill jag hafva någonting, hvarefter jag längtar på det högsta. — Hvad önskar du då? — frågade jag. — Hon svarade: jag längtar efter ett äple, att få lukta derpå och bita deri. Jag begaf mig genast ut i staden för att anskaffa ett äple och skulle hafva köpt ett sådant, om det än kostat ett guldstycke; men jag kunde icke finna något. Den nästföljande natten tillbragte jag i djupa tankar, och när morgonen kom, lemnade jag återigen mitt hus och gick omkring till alla stadens trädgårdar,
