NUR ED-DIN OCH SHEMS ED-DIN, 119
sig af vrede och har sändt mig till dig; och han her svurit, att denna dag skall icke gå till ända utan din död, så framt du icke skaffar slafven inför honom.
Djàfar grät vid afhörandet af detta budskap, och hans barn gräto med honom, och när han tagit afsked af dem alla, med undantag af sin yngsta dotter, nalkades han till henne för att göra det. Han älskade henne mer än sina öfriga barn och tryckte henne till sitt bröst samt grät vid tanken på skilsmessan ifrån henne; men under det han omfamnade barnet, kände han någonting rundt i hennes ficka och frågade: hvad har du uti fickan? Hon svarade: o min fader, det är ett äple; vår slaf Rihàn hade det hit, och jag har haft det i fyra dagar; han ville icke gifva mig det, förrän han af mig fått tvenne guldstycken. — När barnet på detta sätt talade om äplet och slafven, blef Djàfar utom sig af glädje och utropade: lofvad vare Han, som undanröjer bekymren! — samt befallde, att slafven genast skulle föras inför honom. Slafven infördes, och veziren frågade honom: hvarifrån har du fått detta äple? — O min Herre, — svarade han, — jag var ute för fem dagar tillbaka, vandrade genom en af sidogatorna i staden och varseblef några barn, som lekte derstädes; ett af barnen hade detta äple, hvilket jag tog ifrån gossen, med detsamma jag slog honom sjelf. Men gossen grät och sade: äplet tillhör min moder, och hon är sjuk; hon bad min fader skaffa henne äplet, och han reste till El-Basrah samt medförde hem tre äplen, hvilka han köpt för tre guldstycken, och jag tog nyss detta för att leka dermed. Han började återigen gråta; men jag bekymrade mig icke vidare om honom, utan tog äplet och hade det med mig hit, der din lilla dotter köpte det af mig för två guldstycken. — När Djàfar hörde denna berättelse, blef han uppfylld af förundran, öfver det han upptäckt, eller att hela denna olycksaliga tilldragelse och mordet på qvinnan hade sitt upphof i pratsjukan hos hans slaf. Han tog derföre slafven med sig till khalifen, hvilken befallde, att hela händelsen skulle nedskrifvas och offentliggöras.
Djàfar sade derefter till honom: förundra dig icke, o de Rättroendes Beherrskare, åt denna händelse, ty densamma är icke mer underbar än berättelsen om Veziren Nur ed-Din och Shems ed-Din, hans broder. — Finns det väl någonting, som kan vara mer underbart än denna tilldragelse? — frågade khalifen. — De Rättroendes Beherrskare, — fortfor Djàfar, — jag skall icke omtala min berättelse för dig, så framt du icke frisäger min slaf ifrån dödsstraffet. — Khalifen sade: jag gifver dig hans lif, — och derefter begynde Djàfar sin berättelse som följer:
