hade likaledes en hund; och han hörde hunden ropa till tuppen och göra honom förebråelser och säga: Kan du vara lycklig, då vår husbonde är nära döden? Tuppen frågade: Huru så? — och hunden berättade alltsammans för honom. Då utropade tuppen: Vid Allah, vår husbonde saknar förstånd; jag har femtio hustrur och kan göra dem alla till nöjes, hvaremot han, som har blott en, icke kan uppgöra denna sak med henne; hvarföre tager han icke några spön af mulbärsträdet och går in i hennes kammare samt låter henne smaka dem, tilldess hon dör eller afstår ifrån sin envishet. Efter den betan skulle hon aldrig göra honom några frågor om någonting. — När köpmannen hörde dessa tuppens ord till hunden, kom han åter till förstånd igen och beslöt att piska förvetenheten ur henne. — Kanske, — tillade veziren till sin dotter Sherasád, — borde jag nu göra med dig såsom köpmannen gjorde med sin hustru. Hon frågade: Hvad gjorde han? Veziren svarade: Han gick in i hennes kammare, efter det han först skurit sig några spön af mulbärsträdet och gömt dem der, och nu sade han till henne: Kom in hit, att jag måtte berätta dig hemligheten, medan ingen ser mig, och sedan dö! — och när han kommit in, låste han igen dörren och slog henne, tilldess hon blef nästan sanslös och ropade: Jag ångrar mig! Derefter kysste hon hans händer och fötter, ångrade sig och gick ut med honom, och alla de församlade och hennes familj gladdes, och de lefde lyckligt med hvarandra ända till sin lefnads slut.
När vezirens dotter hört sin fars berättelse, yttrade hon till honom: Det måste bli såsom jag begärt. Derföre prydde han henne på det dyrbaraste och förde henne till konung Shahrijàr. Men hon hade redan samtalat med sin yngre syster och sagt till henne: När jag kommit till konungen, så skall jag sända och bedja dig komma; när du kommer till mig och finner tillfället lämpligt dertill, skall du säga till mig: min syster, berätta mig någon sällsam historia, på det tiden måtte gå fortare, medan vi äro vakna, — och jag skall då för dig berätta en historia, hvilken, i fall det är Guds vilja, skall bli ett medel till vår befrielse.
