att söka honom öfver hela verlden, och Gud vet bäst, huru mycket jag längtar efter att återförenas med honom! — Ynglingen började bitterligen gråta, och hans fader, som bevektes af hvad han hört, fällde likaledes tårar, ty han ihogkom sin egen öfvergifna belägenhet, huruledes han var skiljd från dem, som han älskade, hade förlorat sin far och var långt aflägsnad ifrån sin mor; äfven eunuchen intogs af medlidande med honom.
De spisade tillsammans, tilldess de blifvit mätta, då ynglingen och slafven stego upp samt lemnade Bedr ed-Dins bod, medan denne sjelf tyckte, att hans själ öfvergifvit hans kropp och gått bort tillika med dem. Han kunde icke ens ett ögonblick uthärda deras frånvaro utan stängde sin bod och följde dem, ehuru okunnig derom, att ynglingen var hans son. Han gick med snabba steg, tilldess han uppnådde dem, inan de kommit ut genom den stora porten; men eunuchen, som såg sig tillbaka efter honom, frågade: hvad önskar du, o kock? Bedr ed-Din svarade: när ni skiljdens ifrån mig, var det som skulle min själ hafva öfvergifvit min kropp; efter som jag hade något göromål att uträtta i förstaden, önskade jag följa med er, för att uträtta det, och hade för afsigt att sedan vända tillbaka igen. Men eunuchen blef förtretad och sade till Adjib: detta var i sanning en olycklig bjudning. Hans välvilja blir oss till besvär, ty, si! han följer ju oss öfverallt! Nu såg sig Adjib omkring, blef varse kocken och vredgades samt rodnade i ansigtet; men till eunuchen sade han: låt honom gå på gatan, som är öppen för alla Musulmän; men när vi kommit derifrån och skola begifva oss till våra tält, så vilja vi drifva honom tillbaka, så framt han då fortfar på samma sätt, och vi se, att han följer efter oss. Bedr ed-Din följde dem icke desto mindre ända till Mejdan el-Hasba, och när de kommit i grannskapet af tälten, sågo de sig tillbaka och blefvo honom varse; men Adjib blef vred, ty han fruktade, att eunuchen skulle omtala allt för hans morfader, och ville icke, att någon skulle veta, huruledes han gått in till en kock, och att denne följt efter honom. Han stadnade stilla och såg på honom, tilldess hans öga mötte faderns, hvilken nu blifvit som en kropp utan själ; han tyckte sig läsa falskhet i mannens blick och tänkte, att det kunde vara en bof, blef derföre ännu mer vredgad än förut samt tog upp en sten och kastade denna mot sin fader, så att han träffades i pannan och blef sårad samt föll ned afsvimmad, medan blodet flödade öfver hahs ansigte. Adjib begaf sig i sällskap med eunucken till tälten; men när Hasan Bedr ed-Din kommit till sans
