puckelryggige sväljde; men uti fiskbiten fanns det ett stort och spetsigt ben, som fastnade på tvären i hans strupe, — hans öde hade så beslutit, — och den puckelryggige gaf upp andan. Skräddaren utropade: det finnes ingen kraft eller magt annat än hos Gud, den Allrahögste, den Störste! O ve, att den stackars varelsen icke skulle få någon annan död än denna och det genom våra händer! — Hvi sitter du så med händerna i kors? — utropade hustrun. — Hvad kan väl jag göra? — frågade skräddaren. — Statt upp, — svarade hon, — och tag honom i dina armar och hölj öfver honom med en sidenduk; jag skall gå först ut, och du skall följa efter mig och säga: detta är min son, och detta är hans moder, och vi gå med honom till läkaren, på det denne måtte gifva honom någon läkedom.
Knappt hade skräddaren hört dessa ord, förrän han stod upp och tog den puckelryggige i sina armar. Hans hustru, som följde med honom, utropade: o, mitt barn, måtte Allah bevara dig! Hvar någorstädes på din kropp känner du smärta, och hvar är det, som kopporna angripit dig? — Hvar och en, som såg dem, sade derföre: de bära ett barn, som är sjukt i kopporna. På detta sätt vandrade de framåt och frågade under vägen efter en läkare, och folket visade dem till ett hus, bebodt af en läkare, som var Jude. De bultade på dörren, och ned till dem kom en svart slafvinna, som öppnade porten och såg en man, bärande ett barn (så trodde hon) och åtföljd af barnets moder; och hon sade: hvad är er åstundan? — Vi hafva ett barn med oss, — svarade skräddarens hustru, — och vi önska, att en läkare ville se på det; tag derföre detta fjerdedels guldstycke och gif det åt din herre samt bed honom komma ned och se på min son, ty gossen är sjuk. Slafvinnan gick upp till sin herre; men skräddarens hustru steg in i förstugan och sade till sin man: lemna puckelryggen qvar här och låtom oss skynda härifrån! Skräddaren ställde honom upp emot väggen och gick med sin hustru.
Imellertid begaf sig slafvinnan in till Juden och sade till denne: dernere är en sjuk, med hvilken en qvinna och en karl kommit hit, och de hafva för din räkning gifvit mig detta fjerdedels guldstycke, på det du måtte meddela dem ett råd till sjukdomens häfvande. När Juden fick se guldet, blef han glad, steg genast upp och gick ned i mörkret; men under det han trefvade sig fram, stötte han med foten mot den liflösa puckelryggen. O Esra! — utropade han. — O himlar och de Tio Budorden! O Aron och Josua, Nuns son! Det tyckes, som skulle jag hafva stött e—
