Uti den Barmhertige och Allgode Gudens Namn!
Prisad vare Gud, den Allgode Herrskaren, som hvälft himlarna utan några stödjepelare och utbredt jorden såsom ett kläde, — och välsignelse och frid öfver Apostlarnes herre, vår herre och mästare Mohammed, och hans ätt; välsignelse och frid, beständig och stadigvarande, ända till domens dag!
Vi fortsätta. — De före oss hädangångna slägtenas lefnad är för efterverlden en spegel, hvari menniskan kan se de märkvärdiga tilldragelser, som vederfarits andra, och hemta lärdom deraf; när hon betraktar fordna tidsåldrars händelser och allt hvad de under dem lefvande måst genomgå, lär hon att tygla sig sjelf. Lofvad vare Han, som inrättat det så, att hädangångna slägtens historia skulle bli nyttig till undervisning för dem, som sednare lefva. Af denna art äro de berättelser, som kallas Tusen och En Natt.
Det berättas (men Gud ensam är allvetande, lika väl som han är allvis och allsmägtig och allgod), att det uti fordna dagar uti Indiens och Chinas länder lefde en konung, som egde talrika härar och lifvakter och tjenare och husfolk; han hade tvenne söner, den ena en man af mogen ålder, den andra en yngling. Bägge de unga furstarne voro ypperliga ryttare, dock i synnerhet den äldre, som ärfde sin faders konungarike och styrde sina undersåter med så mycken rättvisa, att invånarne i hans land och hela hans rike på det högsta älskade honom. Hans namn var
