Sida:Tusen och en natt (1854, band 1-3).djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
36
BERÄTTELSEN

och underrättade honom om vezirens uppförande, hvarefter konungen befallde, att veziren skulle förlora sitt lif.


Fortsättning af Berättelsen om Konung Junan och den vise Duban.

Tro mig, o konung, — fortsatte veziren till konung Junân, — om du fortfar att hysa förtroende till denna vise, skall han döda dig på det nedrigaste sätt. Om du fortfar att visa honom ynnest och att göra honom till din förtroligaste följeslagare, så skall han stämpla till ditt förderf. Ser du icke, att han botat dig för din sjukdom genom utvärtes medel, genom någonting, som du höll uti din hand? Derföre är du icke trygg för att han icke kan döda dig med någonting, som du skall fatta uti på samma sätt. Konung Junân svarade: du har talat sanning; förhållandet är sådant, som du har sagt, du trogna vezir. Det är sannolikt, att den vise kommit hit som en kunskapare för att stämpla till min död; och om han botade mig med någonting, som jag höll i min hand, så kan han döda mig genom någonting, hvarpå jag skall lukta; säg mig derföre, o vezir, hvad som bör göras med hänseende till honom? Veziren svarade: Sänd genast till honom och kalla honom hit; och, när han kommit, så afslå hans hufvud; derigenom skall du från dig afvända hans onda anslag och bli trygg for honom! Bedrag honom, förrän han bedrager dig! — Konungen sade: du har talat rätt.

Han sände genast efter den vise, och denne kom full af glädje och utan att veta, hvad den Barmhertige beslutit om honom. Han tilltalade konungen med dessa skaldens ord:

Om jag någon dag försummar att egna dig tillbörlig tacksamhet, så säg mig, för hvem jag diktat mina verser och min prosa!
Du har öfverhopat mig med ynnestbetygelser, som jag icke kunnat begära, och hvilka du utan uppehör egnat mig.
Huru skulle jag då kunna afstå ifrån att prisa dig såsom du förtjenar och lofva dig med både hjärta och röst!
Nej, jag vill tacka dig for dina välgerningar emot mig; de äro lätta på min tunga, ehuru de hvila tungt på min rygg.

Vet du, — sade konungen, — hvarföre jag har kallat dig? Den vise svarade: ingen vet det, som lönligt är, utom Gud, hvars namn vare