prisadt. Konungen sade: jag har kallat dig, på det jag måtte taga ditt lif. Ytterligt förvånad öfver detta, sade den vise: o konung, hvarföre vill du döda mig, och hvilket brott har väl jag begått? Konungen sade: det har blifvit mig berättadt, att du är en kunskapare, och att du kommit hit för att döda mig; men jag vill förekomma dig genom att först taga ditt lif. Med dessa ord ropade han till bödeln: hugg af denna förrädares hufvud och befria mig från åsynen af den nedrige! — Skona mig, — sade den vise, — och Gud skall skona dig, och förgör mig icke, på det Gud icke måtte förgöra dig! Och han upprepade dessa ord flera gånger, likasom jag gjort inför dig, o ande; men du ville icke släppa mig, utan det var din önskan att förgöra mig.
Nu sade konung Junân till den vise Dubân: jag skall icke vara trygg, så framt jag icke låter döda dig, ty du botade mig med någonting, som jag höll i min hand, och jag har ingen trygghet mot det, att du kan döda mig genom någonting, hvarpå jag skall lukta, eller på något annat sätt — O konung, — sade den vise, — är detta min belöning af dig? Vedergäller du godt med ondt? Konungen svarade: du måste dö utan skonsmål. När den vise sålunda var öfvertygad, att konungen hade för afsigt att låta döda honom, och att hans öde var oundvikligt, beklagade han den välgerning, som han bevisat en man, hvilken icke förtjenat densamma. Nu nalkades bödeln, band för hans ögon, drog sitt svärd och sade: gif tillåtelse! Den vise började gråta och sade återigen: skona mig, så skall Gud skona dig, och förgör mig icke, på det Gud icke måtte förgöra dig! Vill du belöna mig på samma sätt som krokodilen gjorde? — Hurudan är berättelsen om krokodilen? — inföll konungen. Den vise svarade: jag kan icke omtala den, medan jag befinner mig uti detta tillstånd; men jag besvär dig vid Allah att skona mig, så skall Han skona dig. Och han grät bitterligen. Då uppsteg en bland konungens yppersta tjenare och sade: o konung, afstå denne vises blod åt mig, ty vi hafva icke sett honom begå något brott emot dig; icke heller hafva vi sett honom göra annat än bota dig från din sjukdom, hvilket de öfriga läkarne och vise icke förstodo. Konungen sade: J kännen icke orsaken, hvarföre jag vill taga denne vises lif; orsaken är den, att, om jag låter honom lefva, så skulle jag sjelf oundvikligen omkomma, ty den, som botade min sjukdom med någonting, som jag kunde hålla i min hand, kan möjligtvis döda mig med någonting, hvarpå jag skall lukta,
