Så framt ditt löfte om ett möte i verkligheten är falskt, så förunna älskaren ett möte eller ett besök i sömnen!
Men huru, svarade de, kan skuggbilden visa sig för en yngling, ifrån hvars öga sömnen är bannlyst!
O min fader, — tiltade han, — jag har icke tålamod att vänta på henne ens en enda timme. — Men vid dessa ord slog konungen sina händer tillsammans och utbrast: det finnes ingen kraft eller magt annat än hos Gud, den Högste, den Störste! Ingen mensklig klokskap kan någonting uträtta i denna sak! — Han fattade derpå sin son vid handen och förde honom till palatset, der Kamar ez-Zemân lades ned på sjuksängen, men hans fader satte sig vid hans hufvudgärd, sörjande och gråtande öfver sin son, hvilken han icke öfvergaf hvarken natt eller dag.
Ändtligen sade veziren till konungen: o tidens konung, huru länge ämnar du på detta sätt draga dig ifrån allting och stänga dig inne med din son Kamar ez-Zemân? Hvem vet, om icke ordningen i ditt rike skall bli störd derigenom, att du drager dig undan ifrån ditt rikes store. Det åligger den vise, när sjukdomar hemsöka hans kropp, att söka medel till sina krafters återställelse; och det är mitt råd, att du skall flytta din son från detta ställe till paviljongen i det palats, som har utsigt öfver hafvet. Der må du tillbringa din tid i ensamheten hos din son, men bestämma tvänne dagar i veckan, torsdagen och måndagen, för statssaker och till att sitta på din thron. På dessa dagar skola vezirerna och emirerna, höfdingarne och ståthållarne samt andra ditt rikes förnämsta och yppersta män, tillika med dina tappra krigare och stridsmän samt dina öfriga undersåter, få träda fram inför dig och underställa dig sina angelägenheter. Då skall du afhjelpa deras behof och döma imellan dem, taga ifrån dem och gifva dem, befalla och förbjuda; men det återstående af veckan må du tillbringa hos din son. Kamar ez-Zemân. Så skall du fortfara, tilldess Gud gör en ända på dina bekymmer och på hans; men lita icke, o konung, derpå, att du skall förbli fri från lyckans omvexlingar och tidens faror, ty dem vise är alltid förtänksam! — När sultanen hört dessa vezirens ord, gillade han rådet och insåg, att det var lämpligt för detta fall. Det gjorde intryck på honom, och han fruktade, att ordningen i hans rike skulle bli störd, hvarföre han också genast stod upp och befallde, att hans son skulle förflyttas från detta ställe till paviljongen i det vid hafvet belägna palatset. Till detta hus ledde vägen öfver en midt i hafvet uppförd
