den enda, efter hvilken min själ trängtar, och om du förkastar mig, då ve mig! o min älskade, o, mina ögons ljus! — På detta sätt fortfor hon att gråta och ödmjuka sig inför honom, tilldess han blef blidkad; då blef hon glad, steg upp från sin knäböjande ställning, afklädde sig och sade till honom: o min herre, har du har någonting, som din tjenarinna kan äta? Han svarade: tag locket af pannan; deri ligga några kokade råttben, skaf köttet af dem och ät; och tag denna lerkruka, deri finnes det någonting att dricka! Hon åt och drack och tvådde sina händer; derefter lade hon sig ned bredvid slafven på sockerrörsbundten och höljde öfver sig med gamla kläder och trasor.
När jag såg detta, visste jag icke, om jag vore lefvande eller död; jag steg ned från taket, trädde in i huset och drog svärdet från min fränkas sida med afsigt att döda dem bägge. Jag högg slafven öfver halsen och trodde, att han var död; men det hugg, som jag gaf honom i afsigt att klyfva hans hufvud, afskar endast strupen med hud och kött; och när jag trodde mig hafva dödat honom, gaf han ifrån sig ett ljudeligt stånkande, då min fränka störtade upp samt, så snart jag hade gått, tog upp svärdet. Detta stötte hon i dess slida, återvände till staden och till palatset samt lade sig åter ned i sin säng, der hon förblef till morgonen.
Följande dagen varseblef jag, att min fränka afskurit sitt hår och klädt sig i sorgdrägt, och hon sade till mig: o min frände, förebrå mig icke för hvad jag gör, ty jag har fått underrättelse, att min moder är död, och att min fader stupat i ett heligt krig, och att en af mina bröder dött af ett giftigt ormbett samt den andra genom ett fall från ett hus; det är sålunda naturligt, att jag skall gråta och sörja. När jag hörde dessa ord, afstod jag från min föresats att göra henne förevitelser och sade: gör hvad dig synes lämpligt, jag ämnar icke sätta mig deremot! Hon fortfor sålunda att sörja och gråta och klaga ett helt år; efter dettas förlopp sade hon till mig: jag önskade att för min egen räkning i ditt palats bygga en graf med en kupol, att jag må kunna innesluta mig der ensam för att sörja, och denna byggnad vill jag kalla Sorgens Hus. Jag svarade: gör som du anser för bäst! Hon lät derefter uppföra en sådan byggnad, som hon omtalat, med en kupol der midtpå, alldeles som på ett helgons graf, och dit förde hon slafven samt lät honom vistas der. Han befann sig i ett tillstånd af ytterlig svaghet och kunde icke vara henne till någon tjenst, ehuru han drack vin; från den dagen, då jag sårat honom, hade han icke
