det såsom eljest, men slog ut det i min barm och lade mig genast derefter. Då sade hon: sof! Jag önskar, att du aldrig måtte vakna mer! Vid Allah, jag afskyr dig och afskyr din person; och min själ är led vid ditt umgänge. — Derpå steg hon upp och klädde sig i sin dyrbaraste drägt, stänkte vällukter på sig, omgjordade ett svärd, öppnade palatsets port och gick. Jag sprang genast upp och följde henne, tilldess hon lemnat palatset och vandrat genom stadens gator samt kommit till dess portar, der hon uttalade några ord, dem jag icke förstod; knappt hade hon utsagt dem, förrän låsen föllo ifrån, och portarne öppnades; hon gick ut, men jag följde henne alltjemt, utan att hon visste det. Derpå fortsatte hon vandringen till ett ställe mellan jordkullarna och kom till en stark byggnad, som överst hade en dôme, och genom dörren på denna byggnad gick hon in. Jag klättrade upp på dômen, der jag genom en öppning kunde se ned på henne, och varseblef, att hennes besök gällde en svart slaf, hvars svällande lappar, af hvilka den ena hängde öfver den andra, läppjade upp sanden från det med småsten beströdda golfvet, der han smutsig och våt låg pa en knippa sockerrör.
Hon kysste marken framför slafven, hvilken lyfte på hufvudet och sade: ve dig! hvarföre har du dröjt ända till denna timma? De andra svarta hafva varit här och druckit vin, och hvar och en af dem har gått bort med sin älskarinna; men jag vägrade att dricka för din skull. — Hon svarade: o min beherrskare och mitt hjertas älskade, vet du icke, att jag är förmäld med min frände, och att jag afskyr hvarje man, som liknar honom, samt hatar mig sjelf, medan jag ar i hans sällskap? Om jag icke fruktade för att misshaga dig, skulle jag förvandla denna stad till ruiner, så att ugglan och korpen skulle skräna deri, och skulle förflytta dess stenar till på andra sidan berget Kaf. — Du ljuger, du nedriga qvinna, — svarade slafven; och jag, svär vid de svartas ära (och talar jag icke sanning, så måtte vår kraft bli lika med de hvitas), att, om du dröjer, såsom du hittills gjort, så skall jag icke längre förunna dig mitt umgänge eller nalkas din person, du trolösa! Vågar du göra mig omak för ditt eget nöjes skull, du eländiga, du den sämsta bland alla hvita! — När jag (fortfor konungen) hörde dessa ord och såg hvad som tilldrog sig mellan dem, blef verlden mörk för mina ögon, och jag visste icke, hvar jag befann mig. — Min fränka stod ännu gråtande och förnedrade sig sjelf inför honom samt yttrade: o min älskade, mitt hjertas skatt, du är
