mitt öga! i Allahs namn! — Och hon skyndade bort i ytterlig glädje och hastade till sjön, der hon tog något litet af dess vatten och deröfver uttalade några obegripliga ord, då fiskarne genast började komma i rörelse och lyfte upp sina hufvuden samt på ögonblicket förvandlades till menniskor såsom förut. På detta sätt blef förtrollningen borttagen från stadens invånare, och staden blef befolkad på nytt, hus reste sig åter pa dess gator, och hvar och en återvände till sin sysselsättning; äfven bergen blefvo förvandlade till öar, såsom de förut varit. Trollqvinnan återvände strax till konungen, hvilken hon trodde vara slafven, och sade till honom: O min älskade, räck mig din dyrbara hand, att jag måtte kyssa henne! — Kom närmare! — sade konungen med låg röst. Då kom hon närmare; men han hade sitt skarpa svärd redo och stack det i hennes bröst, så att spetsen gick ut genom hennes rygg; han gaf henne derpå ett nytt hugg och klöf henne i tu samt skyndade derifrån.
Han fann den unga mannen, som varit förtrollad, väntande på hans återkomst, och önskade honom lycka till hans räddning, och den unga fursten kysste hans hand och tackade honom. Derpå sade sultanen till honom: vill du stadna qvar i din stad eller komma med mig till min hufvudstad! O tidens konung, — svarade den unga mannen, — vet du, huru långt afståndet är mellan dig och din hufvudstad? Konungen svarade: två dagsresor och en half. — O konung, — sade den unga mannen, — om du varit sofvande, så vak upp; mellan dig och din stad är afståndet ett helt års resa för den, som reser med skyndsamhet, och du har kommit hit på två dagar och en half blott derföre, att staden var förtrollad; men, o konung, jag skall aldrig ett ögonblick skiljas ifrån dig. Konungen blef glad öfver hans ord och sade: prisad vare Gud, som i sin nåd skänkt dig åt mig; du är min son, ty under hela min lefnad har jag icke varit välsignad med någon son; — och de omfamnade hvarandra och voro glada. Derefter följdes de åt till palatset, der konungen, som varit förtrollad, meddelade sina hofmän, att han ämnade sig bort på en helig pilgrimsfärd. Allt bereddes till hans resa, och han begaf sig å väg tillika med Sultanen, ty dennes hjerta brann af längtan efter hans hufvudstad, hvars åsyn han skulle sakna under ett helt års tid.
Han begaf sig å väg, beledsagad af femtio hvita slafvar och försedd med rika dyrbarheter; natt och dag, ett helt år igenom, fortsattes resan, och nu först närmade de sig till sultanens hufvudstad, der veziren och
