krigarne, som förlorat allt hopp om att återse honom, kommo honom till mötes. När krigarne och folket nalkades till sultanen, kysste de marken inför honom och lyckönskade honom till hans återkomst; och han intågade i staden och satte sig på sin thron. Han underrättade derpå veziren om allt det, som tilldragit sig med den unga konungen, hvilken äfven af veziren lyckönskades till sin räddning; och när allt kommit i sin ordning igen, utdelade sultanen skänker åt ett antal af sina undersåter och sade till veziren: skaffa mig hit fiskaren, som gaf mig fiskarna! Då eftersändes fiskaren, som varit orsaken till upphäfvandet af den olyckliga stadens förtrollning, och kom till palatset, och konungen lät ikläda honom en hedersklädning och frågade honom om hans omständigheter samt huru vida han hade barn. Fiskaren svarade, att han hade en son och tvänne döttrar, och när konungen hörde detta, tog han den ena dottern till sin gemål, och den unga prinsen förmälde sig med den andra. Konungen utnämde derjemte fiskarens son till skattmästare. Derefter sände han veziren till den unga prinsens stad, hufvudstaden på Svarta Öarna, och beklädde honom med värdigheten af regent öfver dem. Med honom hemsändes äfven de femtio slafvar, som följt honom derifrån, och hvilka medförde talrika hedersklädningar till alla emirerna. Och veziren kysste hans hand och begaf sig å väg, medan sultanen och den unga konungen stadnade qvar. Och fiskaren blef den rikaste man i sin tid, och hans döttrar fortforo att vara konungarnes gemåler till sin död.
Men detta (tillade Sherasàd) är icke mer underbart än det, som tilldrog sig med bäraren.
