utseende; hon återvände derföre in i rummet och samrådde med sina bägge systrar, hvilka sade: släpp dem in! — Då kom hon tillbaka och öppnade porten för dem. De sade till henne: skola vi träda in med din tillåtelse? Hon svarade: kommen! Sålunda inträdde Khaljfen med Djafar och Mesrur, och när systrarna blefvo dem varse, stego de upp och helsade dem, sägande: våra gäster äro välkomna; men ett vilkor måste vi ålägga er, nämligen det, att ni ej skolen tala om sådant, som icke kommer er vid, på det ni måtten slippa höra sådant, som icke skall bli er angenämt De svarade: godt! När de satt sig ned för att dricka, betraktade Khalifen de tre tiggarne och märkte till sin förvåning, att de alla voro blinda på venstra ögat; han kastade derefter en blick på fruntimren och blef utom sig af beundran öfver deras skönhet och behag. När de öfriga fortsatte drickandet och samtalet, buro systrarna fram vin för Khalifen; men han sade: jag är en pilgrim, — och ville icke mottaga vinet. Då utbredde portvakterskan framför honom en broderad duk och ställde derpå en porslins-flaska, hvari hon slog något välluktande vatten, tillika med ett stycke is och något socker. Khalifen tackade henne och tänkte inom sig: i morgon skall jag vedergälla henne för denna hennes valvilja.
Sällskapet fortfor att dricka, och när vinet börjat göra sin verkan på dem, uppstod värdinnan i huset och passade upp; men derefter fattade hon upphandlerskans hand och sade: upp min syster, och låtom oss afbörda oss vår skuld. Hon svarade: ja! Derefter reste sig portvakterskan, afröjde midten af salen och anvisade tiggarne plats vid andra ändan deraf; nu ropade de tre systrarna till bäraren och sade: hur trög är icke din vänskap! Du är icke någon främmande, utan hör huset till. — Bäraren steg genast upp, omgjordade sig och frågade: hvad viljen ni? — hvarpå en af systrarna svarade: stå der du är! men upphandlerskan sade: hjelp mig; — Han blef nu varse två svarta tikar med kedjor kring halsen, och ledde fram dem midt uti salen. Nu stod husets värdinna upp ifrån sin plats, sköt armen upp öfver handlofven, fattade en piska och sade till bäraren: led en af dem hit fram till mig! Han släpade fram den ena tiken vid kedjan. Tiken gnällde och ruskade på sitt hufvud; men värdinnan aktade icke på hennes tjut, utan fortfor att piska henne på hufvudet, tilldess hon tröttnade i armarna; då kastade hon bort piskan, tryckte tiken till sitt bröst, aftorkade hennes tårar och
