efter tillade han: måtte Gud alltid gifva dig så tjenstvilliga vänner som du visat dig vara mot mig, o son af min farbror! — och när han uttalat dessa ord, steg han ned i grafven.
När han försvunnit för mina ögon, lade jag den flata stenen på dess ställe och försökte att i allt efterkomma hans önskningar, tilldess grafven blifvit återställd i samma skick som förut; derefter återvände jag till min farbrors palats; han sjelf befann sig vid tillfället ute på jagt. Jag sof den natten; men, när det blef morgon, började jag eftersinna det, som tilldragit sig mellan mig och min frände, samt ångrade hvad jag gjort för honom, när ångern icke längre gagnade till någonting. Derefter begaf jag mig ut till begrafningsplatsen och letade efter grafven, men kunde icke upptäcka densamma. Jag upphörde icke med mina forskningar, förrän natten nalkades, men, när jag icke lyckades i dem, återvände jag till palatset. Här kunde jag hvarken äta eller dricka; jag var orolig öfver min frände, eftersom jag icke visste, hvad det blifvit af honom, och jag föll i ett djupt svårmod. I bedröfvelse tillbragte jag natten ända till morgonen och begaf mig nu återigen till begrafningsplatsen, ständigt i tankar på hvad min frände företagit sig samt ångrande min medgörlighet emot honom. Jag letade återigen bland grafvårdarna, men kunde icke upptäcka den, efter hvilken jag sökte. På detta sätt fortfor jag med mina efterspaningar sju dagar efter hvarandra utan att lyckas.
Min oro fortfor och tilltog, tilldess jag blef snart sagdt vansinnig; jag fann ingen tröst i annat än att resa och återvände hem till min fader; men när jag anlände till hans hufvudstad, blef jag vid stadsporten öfverfallen och bunden af dem, som bevakade densamma. Detta väckte min ytterligaste förvåning, i synnerhet som jag visste, att jag var son till sultanen i staden, och att dessa väktare voro min faders och mina egna tjenare; jag greps af ytterlig fruktan, och jag sade till mig sjelf: hvad kan väl hafva tilldragit sig med min fader? Jag frågade dem, som hade fängslat mig, om orsaken till detta deras tilltag; men de gåfvo mig icke på länge något svar, tilldess slutligen en af dem, som hade varit min tjenare, sade till mig: lyckan har förrådt din fader, soldaterna hafva varit falska emot honom, och veziren har dödat honom; vi lågo på lur för att gripa dig. — De grepo mig, och jag blef som död, nar jag fått höra dessa underrättelser om min fader; men snart stod jag inför veziren, som tagit hans lif.
