dödat sin egen gemål, dottern af konung Aknamus. Denne, som du tror vara en apa, är en lärd och vis man. — Konungen blef utom sig af förvåning öfver sin dotters ord, kastade en blick på mig och sade: är det sannt, som hon säger om dig? Med en rörelse af mitt hufvud bejakade jag frågan och började gråta. Nu sade konungen till sin dotter: huru har du kunnat upptäcka, att han är förtrollad? — Hon svarade: o min fader, uti mina yngre år hade jag hos mig en gammal qvinna, som förstod sig väl på trolldom, och hon lärde mig denna konst; jag har inpräglat dess reglor i mitt minne, känner dem fullkomligt, är i besittning af ett hundrade sjutio sätt att öfva trollkonst och skulle med det lättaste af dessa kunna förflytta hvarje sten i din hufvudstad bortom berget Kaf, sätta en sjö i stadens ställe och förvandla dess invånare till fiskar i denna sjö. — Jag besvär dig då vid Allahs namn, — sade hennes fader, — att göra denna apa till menniska igen, på det jag måtte taga honom till min vezir! Är det möjligt, att du eger denna underbara förmåga, och jag har icke vetat deraf? Gör honom till menniska åter, så skall jag taga honom till vezir, ty han är en höfvisk och förståndig ung man!
Hon svarade: med nöje! — fattade en knif, på hvilken några Hebreiska ord voro ristade, samt uppritade dermed en krets midt i palatset. Inom denna krets ristade hon vissa namn och talismaner samt uttalade derefter besvärjelser och yttrade obegripliga ord; inom kort blef palatset omkring oss så omhvärfdt af mörker, att vi trodde hela verlden förmörkad, och si! anden uppenbarade sig för oss i den gräsligaste skepnad, med händer som kastoskoflar och ben som mastträn och ögon, som liknade brinnande facklor, så att vi blefvo förfärade i våra hjertan. Konungens dotter utropade: välkommen? — men anden antog skepnaden af ett lejon och svande: du förräderska, hvarföre har du brutit din ed? Svuro vi icke, att vi aldrig skulle uppträda fiendtligt emot hvarandra? — Du usling, — sade hon, — när mottog du någon ed? — Den ännu till ett lejon förvandlade anden svarade: tag här det, som väntar dig! öppnade sitt gap och rusade emot henne; men i samma ögonblick ryckte hon ett hår ifrån sitt hufvud och hviskade sakta någonting, då hårstrået blef till ett skarpt svärd, med hvilket hon högg till lejonet, så att det klöfs i tu; dock förvandlades lejonets hufvud till en skorpion. Prinsessan förvandlade sig ögonblicklign till en ofantlig orm och slingrade sig efter skorpionen, och nu uppstod mellan dem en fruktansvärd kamp, efter hvilken skorpionen blef en
