Sida:Under Långa Nätter.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

96

flög han igen, utan ett ord. Men våra vägar skiljdes, måste skiljas, för att aldrig mer härnere mötas. Min broder! det är icke så, att jag trolöst öfvergaf dina fotspår, jag kunde blott icke följa dig i det vilda larmet! På den stilla väg jag måste gå, har jag stått och sett ut likasom den dagen genom fönstret och väntat och väntat med smärta, men du kom icke tillbaka. Min broder! Din kyss har jag dock, och den skall gälla under de långa skiljsmessans år, och ren skall den bevaras, och rent och trofast skall den besvaras der, hvarest cirkeln slutar och det åtskiljda mötes!

Hur älskvärd han kunde vara, hur älskvärd han var! Sjelf skrattade han nästan aldrig, han »gottede» sig, han likasom smågnolade löjet ut, men i hans närvaro framvällde det eviga fontainer af skratt, lif och glädtighet. Man kunde icke bli riktigt ond på honom, hvad han än sade och tog sig till. Henrik hade anlag till alla husliga dygder, till allt det som gör familjelifvet lätt och dock högre besjäladt. Alla hans egenskaper hade något af barnets. Han var snäll, förnöjsam, alltid glad, tacksam för det minsta, en älskvärd son, och allt detta gjorde att man under ett längre samlif med honom invaggades sött i den tron, att detta skulle oafbrutet fortfara. Det är detta slags säkerhet innevånarne på Torre del grecco känna: de hänga som berusade fast vid sin sköna jord, och glömma till sist den farliga grannen, till dess en vacker dag grunden vacklar under dem, och påminner dem om, att nästa minut kan det hela vara förvandladt till en askhop.

Och så har hans närmastes lif varit vid sidan af honom: en osäkerhet som icke tillät oss att dröja vid någon glädje, en bäfvan vid randen af en krater. Vi visste aldrig hvad ögonblick utbrottet skulle komma, eller hvarifrån, huruledes, det skulle komma. Iakttogo vi med ängslan en, öppnade sig kanhända två från en annan sida. Som oftast var det de