behofvet af en politisk nationel pånyttfödelse började att röra sig öfverallt.
Vi kunna icke följa författaren genom hans skildringar af denna första gäsning i dess många karakteristiska, till en del komiska drag. »Det går icke an,» säger han, »att rätt och slätt stämpla den med predikatet råhet, ty i denna råhet var det lifskraft och rörelse. Det var begynnelsen till den nödvändiga brytningen emellan den ursprungliga norskheten och den mera cosmopolitiskt nyanserade intelligensen, som ännu, om ock på ett annat sätt, fortfar och skall fortfara, tills begge dessa elementer i vårt samfundslif hafva sammansmält … denna gäsning var en historiskt berättigad stämning hos folket; ett ungdomligt folks känsla af att hafva sluppit ledbandet och hafva trädt ut i det verkliga lifvet, för att der tillkämpa sig en plats.»
Denna nationella rörelse inföll just samtidigt med Henriks första författareår; och med de idealer han hade uppställt för sig af ett samfund, måste han med hela sin själ störta sig in i den … »Henrik Wergelands sångarlif blef åter här det sanna adéqvata uttrycket för folkets sinnesstämning. Det är der, der allena, vi hafva denna aftryckt i oförgänglig kraft och friskhet. Sjelf på mångfaldigt sätt påskyndande och äggande folkets stämning, och påverkad af den tillbaka, stod han i det lyckliga förstånd med folket, som är en skalds säkraste fotfäste. Han genomgick hela skalan af den tidens politiska stämningar, ända ifrån det kosmopolitiska frihetsruset som hade öst sin styrka utaf Julirevolutionen, ned till dagens obetydligaste händelser. Kärnpunkten i hans lif vid denna tidpunkt betecknas bäst utaf den mängd skrifter för allmogen som han då utgaf; han hänvisade här den vaknande sjelfständigheten till det som låg dem närmast, till folkbildningen, som det nödvändiga grundlaget för all politisk myndighet. De klaraste vittnesbörd om, med hvilken kraft och entusiasm han här
