Sida:Under Långa Nätter.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

100

grep in i tidens händelser, har man i de vältaliga upprop till folket han utgaf år 1830 (»för Almogen 1:sta och 2:dra häftet»); han understödde dem på många sätt med personlig påtryckning, dels på resor omkring i landet, hvarvid allmogen från alla trakter skyndade till för att få se och tala med honom, och lade under dessa år genom stiftelsen af sockensällskaper, den första grunden till vårt folks sjelfuppfostran … Grundstämningen i alla hans sånger från den tiden var densamma som genomgick den stora allmänheten: en entusiastisk tro på frihetens undergörande kraft, och en oanfäktad, mot framtida herrlighet spejande hänförelse öfver fäderneslandets pånyttfödda sjelfständighet. Och det polemiska elementet felades heller icke; likasom den uppvaknande norskhetens första yttring var idel patriotiskt jubel och glädje, så var det nästa stridbarhet och trots, hvilka begge elementer i fullaste mått funnos i Wergelands begynnande diktarelif.»

Det märkligaste fenomenet i denna stora rörelse, hvaraf jag med herr Lassens hjelp har gifvit en möjligast kort öfversigt, var den bekanta »samfunds- eller Dæmringsstrid.»[1] Här fick Henrik först riktig anledning till att utveckla sina polemiska egenskaper. Den nämnda gäsningen hade hittills blott gifvit sig luft i till dels opåaktade folkdemonstrationer; den skulle nu på en högre intelligensens skådeplats komma till fullständigt utbrott. Denna strid, som började i studenternas veckoprotokoll, men till slut, då den öfverfyllde våra dagblad, måste söka plats i broschyrer och böcker på flera band, är lika märklig, antingen man betraktar de krafter den utvecklade, eller de genomgripande följder den efterlemnade för hela vårt samhällslif. Den konsumerade mera snille, vett och galla än hvad som eljest förbrukas under ett halft

  1. Så kalladt efter Welhavens politiska dikt "Norges Dæmring."