114
och intet kunde uppröra honom mer, än den operation man kallar att »gane» träden, som han med goda skäl kallade amputationer, och som jag också tror att vi norrmän hafva ärft direkt ned från Birkebeinerna. (Hvad skulle han hafva sagt om han hade sett vår Frälsares graflund misshandlad på sådant sätt!) Den kraftiga trädväxtlighet hvarmed gården var välsignad, hade derföre till följd, att alla våra utsigter växte igen. Hvarföre hugga, hvarför röja och rensa? sade han en gång då jag bad honom dock tillstädja en smula rödjning, och visade honom ett par gamla utlefvade träd som stodo i vägen. Är icke denna vilda oordning just vacker? Kan något vara beundransvärdare än ett sådant med mossa begrodt träd? Se på den mossan! … Hvad skulle man säga! Jag såg på mossan och fann den beundransvärd.
Vi hade en lund, min moders älsklingsplats, som isynnerhet efter hennes bortgång hade råkat i förfall. Denna lund intog en upphöjd del af trädgården och utlopp i en på alla sidor brant sluttande men jemnt planterad udde, i den vidsträckta, tätt bevuxna dal, som utvidgar sig mot Vormen elf.
Intet kunde vara skönare än denna ensamma ängplatå midt öfver djupet af skogen, sjelf tätt omgifven af träd som öppnade sig till utsigt öfver dalklyftorna och elfven.
I en god stund hade jag vetat skaffa mig af fader det löftet att lunden skulle få rödjas. Gränsen för tillåtelsen vaktade jag mig försigtigtvis att beröra, men i mitt stilla sinne beslöt jag att långt öfverskrida den han skulle gifvit och hellre riskera en storm. Dock dertill skulle det icke komma. Far måste lofva att icke besöka stället förr än han blef kallad, och då skulle skönheten helt och hållet afväpna honom.
I ett bref skrifvet hem till min man står en beskrifning huru det aflopp. Detta bref tog jag med; nu skall jag läsa hvad derom står ordagrannt för er:
