För ditt bref — tack! Det gladde mig så, att jag måste taga det med på min inspektion i lunden i dag, men tänk, då jag kom hem trött i middags, hade jag tappat det! Jag har sedan letat efter det hela dagen. Under arbetet i den starka blåsten måste det hafva blifvit fördt ner i busksnåret. Ja der skall det vara, jag vill icke veta det annorstädes; der hvilar det tryggt under hvitpudrade häggar, mellan blåsippor och utspirande konvaljer. Naturen, till hvilken det innehöll en så öm, ångerfull förklaring, har stulit det ifrån mig och gömmer det trofast vid sin barm, att det icke skall falla i oheliga menniskohänder … Du kan tro att jag är i färd från tidigt på morgonen till sent på aftonen i regn, blåst och sol, har sjelf tagit i med, har rensat och fört bort löf, och samlat hela berg af ris och qvistar. Väl har jag två man och hästar och vagn, men hvad förslår det! man vet icke hvilket ögonblick far kan säga: stopp, nu är trädgården färdig, och kommendera hela styrkan ut på åkern. Robert vill absolut vara med, men han är mycket besvärlig, han efterapar på bästa sätt den våldsverkan han ser öfvas der, med att rycka opp och plocka alla blommor och plantor han kan finna! Jag har helt konstnärligt efter min herres och mästares föreskrifter studerat verkningen; hvarje befriad grupp af träd och buskar, hvarje tecken till »organisation« har jag hälsat som om jag stått framför ett staffli. Sålunda måste man ju i grunden betrakta hvarje landskap, tänka sig det måladt likasom man genom det målade sättes in i naturen.
En förskräckelse hade vi straxt i början, men den gick lyckligtvis öfver. Vi voro i full rödjning, ett par väldiga träd hade just brakande fallit för yxan, vägarna upprotade; kort sagdt, förstörelsen hade nått sin höjd. Då sade Ole med sin bekanta orubbliga phlegma: »Der kommer prosten.» Lyckligtvis var han långt uppe i alléen ännu, du vet han går långsamt. Jag tänkte ett ögonblick skynda honom
