och fri i hela sitt kolossala majestät, då allsköns skräp af klängplantor och krypväxter voro bortrensade. Lofvad vare konsten! Far fann allt ganska godt, och han saknade alls icke mossan.
Då träden nästa år knoppades var fader bragt till hvila bakom kyrkomuren, och vi samlades blott ännu en gång hemma, men för att öfverlemna lunden i fremmande händer. Jag har aldrig sedan beträdt den.
Mildt som det hade börjat, var detta hans sista år, mildt och stilla som hans död. Han besökte denna sista sommar helst kyrkogården. En gång då vår trogna Martha sökte efter honom med téet, som hon alltid måste bära ut till honom, såg hon honom genom den lilla öppna dörren i trädgårdsmuren sitta på en graf tätt invid moders. Han vinkade henne till sig och drack sitt té helt förnöjd på stället. »Nu dricker jag té hos gamla mamsell Grefsen», sade han.
Här, bland tysta ensamma grafvar, tillbragte han långa timmar. Stora, upplyftande, försonande tankar ha här helt visst vederqvickt honom.
Hans sista bref var dateradt den 19 Mars 1848. Med vanlig själsfriskhet gör han deri några betraktelser öfver revolutionen, som just då rasade genom verlden; det slutade med en välsignelse öfver barnen. Sex dagar derefter hade han stilla och omärkligt slumrat in.
Femtonde natten.
Sömnlösa vänner! Med vänligt öfverseende hafven I följt mig genom dessa skildringar från min första ungdom: som gamla krigskamrater, hvilka börja berätta, hafva vi pekat på månget lifvets märke och
