118
ärr, vi hafva talat om de lidanden de hafva vållat oss, och försökt att prata bort dem. Men kamrater! märkvärdigt nog hafva vi aldrig berört huru och på hvad sätt de blifvit till.
Hvar står det sorgliga råmärket i edert lif, som I kallen den första sömnlösa natten? Hurudan var den dag som föregick den natt, då sömnen första gången flydde edra ögon? Eller räknen I kanhända tio — hundrade — tusende af dessa sakta duggande, småpinande dagar, som reta nerverna tills de slutligen resa sig och besluta att hålla vakt hvar natt?
Mina vänner! Också dessa dagar känner jag, men det är icke dem jag menar. Det är sådana dagar i vårt lif som öfverfalla oss i öppen dager, med händelsernas klubbslag, och qvarlemna oss på stället der vi stodo sorglösa och intet anande, plundrade och sanslösa af skräck! — dagar, som följas af vår första genomvakade natt.
Sådana dagar har jag genomlefvat tvänne i mitt lif. Den ena var en mörk vinterafton. Omkring ett läger sutto flera personer, timme efter timme. De talade icke, de rörde sig icke. De tycktes blott andlösa lyssna till ett svagare och svagare andedrag. Uret pickade öfverljudt, med ständigt hastigare slag. Och deras ansigten voro bleka som urtaflan, och de stela dragen visade alla med fasansfull öfverensstämmelse till en och samma punkt: det obevekliga, förfärliga förbi. Och dock ville en bland dem ej tro det, och tillbragte hela natten med att grubbla öfver, om det var sannt; och denna enda — I veten hvem det var! Två ensamma på en ö midt i det stora öde hafvet — den ena blifver qvar — huru kan man också fatta det?
Ack, först i de långa, långa sorgens nätter, som följa efter en sådan dag, lär man att fatta att det är sannt! fatta, att något så grymt kan träffa en, som att man kan vara två på en öde ö och blifva ensam qvar.
