12
och blott detta; ordet var hans konst, i hvilken alla hans gåfvor funno sitt rikaste, mest fulländade uttryck. Antingen han skref eller talade, i hvardagslifvet, på talarstolen eller i sällskap, hur klart, hur gripande, hur helgjutet var ej hans föredrag! det liknade hans handstil, som var så vacker, så mejslad! Det dunklaste blef begripligt, det torraste intressant och lärorikt när han föredrog det för oss, och efteråt spårade vi aldrig någon trötthet; det förekom oss blott som hade vi roat oss.
Det skönhets- och konstsinne hvaraf min fader ovedersägligen lifvades, ehuru det ännu låg liksom outveckladt och kämpande i hans själ, sökte han genomföra i alla sina husliga anordningar. Han återkom aldrig från någon resa utan att medföra något till hemmets förskönande eller komfort. I bottenvåningen herrskade emellertid min mor, och med sin renare, finare smak förstod hon att ordna dessa ofta föga öfverensstämmande föremål och öfver det hela sprida harmoni och trefnad. En annan egenhet hos honom var hans förkärlek för det festliga. Alla födelsedagar i huset firades med stor högtidlighet. När hans egen födelsedag nalkades, måste vi barn under en eller annan förevändning bedja honom om penningar, för att efter bästa förmåga festligt kunna fira den. En skrifven gratulation, isynnerhet om vi kunde sätta den i rim, en ritning eller något annat arbete, gjorde honom mycket lycklig och oss icke mindre. I allmänhet när vi hade hittat något sällsynt, den första vårblomman eller det första bäret, gingo vi hellre dermed till honom än till vår mor; hans bifall ägde dock för oss ett högre värde och var svårare att erhålla. Också gudstjensten försökte min fader att gifva en mera högtidlig prägel. Han arbetade mycket på att förbättra gången och införa ordning och stillhet i kyrkan. När årsväxten hade varit god och skörden var slutad, hölls en tacksägelsefest. Kyrkan smyckades då med brokiga löf
