inifrån. Om han så till på köpet visade sitt allvarliga ansigte i dörren, blef det tyst som i en kyrka.
Det rum min far bebodde, en studerkammare och derinnanför biblioteket, skulle jag förgäfves bjuda till att beskrifva. Om man kom från det alldagliga lifvets enahanda der utanför och så omedelbart beträdde studerkammarens tröskel, gjorde dess besynnerliga dekorering ett sällsamt intryck af något kabbalistiskt medeltidsaktigt. Det var djupt och dystert, och någon sol trängde aldrig ditin förrän sent på aftonen, då en och annan stråle genombröt pilträdens guirlander utanför, gled nyfiken hän öfver de många underliga mobilierna och förlänade somliga af dem ett slags gycklande lif. På de ställen, hvarest väggarna ej voro upptagna af kolossala chatuller och skåp af urmodig form, voro de alldeles betäckta af taflor och garnerade med en rad statyetter och byster. I bakgrunden tronade en väldig Jupiter af brons, liksom en gud i sitt tempel. En otalig mängd kartor, portföljer, illustrationer betäckte borden; vidare funnos krucifix, timglas, ett staffli, glober, modeller af hvarjehanda slag, ritapparater, hans violin samt ett af honom sjelf uppfunnet och tillverkadt musikaliskt instrument, som han benämnde Harmoniackord och hvilket lät som när man med en griffel ritar på en fönsterruta; allt detta, uppställdt i den oryggligaste, aldrig af någon damning rubbade ordning, syntes liksom fängsladt af en tusenårig sömn och blott afvaktande den staf som skulle häfva förtrollningen. En grön papegoja satt orörlig på sin pinne, som vore också hon förstenad eller väntade på att blifva det. Jag kände alltid liksom något tryckande då jag beträdde detta rum. Gjorde man sig mera förtrogen dermed, så förstod man det snart. Här bodde en man, som inom sig hyste väldiga mångsidiga tendenser, tillräckliga att dermed nära en hel slägt, men icke bestämda att hos honom komma till konstnärlig frigörelse. Min fader var en tankens man
