26
kombinationer som ingen menniskohjerna kunnat hitta på.
Ännu ett annat intryck af mindre idyllisk natur har från dessa år lefvande fästat sig i mitt minne. Jag var i hög grad lättrogen; en alltför liflig inbillningskraft omfattade med sådan villighet all dikt, allt öfvernaturligt, att den först ganska sent förstod att finna gränsen mellan detta och dessa lifvets på allmänt erkända lagar grundade fenomener, hvilka vi kalla det naturliga. Om någon hade berättat mig, att fullmånen fått trillingar och nästa natt ärnade presentera oss sina små, eller att solen hade blifvit trött på att oupphörligt draga från öster till vester och nu tänkte vända om och gå samma väg tillbaka, så skulle jag ej ha vetat hvad som egentligen varit att invända deremot, utan hade i största lugn afbidat facta, Då Carl Johan kom tillbaka från kröningen i Trondhiem och reste genom Eidsvold, hade man vid färjstället Minne träffat anstalt för hans festliga emottagande. Hela bygden strömmade naturligtvis dit för att få se honom. Äfven vi barn fingo tillstånd att vara med om ståten. Men jag vet icke på hvad sätt jag hade fått i mitt hufvud, om någon direkt inbillat mig det, att Carl Johans blick var så genomborrande, att det behöfdes ett särskildt slags organisation för att uthärda den. Ytterst få voro de, som hade kunnat tåla den. Jag kände på den tiden alls icke till mytologien och var fullkomligt okunnig om det öde, som träffat Semele; dock tror jag att den fara, man utsatte sig för, i min inbillning måtte hafva ägt något gemensamt med hvad grekiska myten förtäljer om den oförsigtiga thebanska kungadottren, som utsatte sig för dundergudens strålar. I den strid, som nu uppstod mellan det brinnande begäret att se dagens hjelte och fruktan derför, segrade — den sednare. Förgäfves försäkrade mig min moder, att Carl Johan visserligen hade blixtrande, genomborrande ögon, men att detta icke fick tagas »bokstafligen».
