den hade två rader hvita perlemoknappar, en sällsynthet den tiden, som jag ännu aldrig sett — med ett ord, i mina ögon var han en engel. Han var fåordig och tvär, måhända derföre att han ej fick någon fisk, och jag vågade ej störa honom, utan stod och betraktade honom och hans spegelbild i elfven. Hemma kände jag en viss skygghet för att berätta att jag träffat honom, men följande dag gick jag tillbaka till samma ställe, och nästa dag ock, och ännu många dagar, men han fanns der icke mera. Jag hade icke frågat hvad han hette eller hvarifrån han kom. Det föll mig aldrig in att sätta honom i något slags samband med verkligheten, eljest hade jag lätt kunnat räkna ut, att han var en liten stadsbo, som kommit på besök i en af granngårdarna, och att han efter slutadt besök åter rest hem. Detta fick jag först veta längre fram, tillika med hans namn. I lång tid tänkte jag på denna syn. Jag hade aldrig träffat honom sedan, ej heller om honom gjort några frågor, då jag en gång många, många år derefter, hörde berättas att han blifvit — landthandlande.
Då hände det en gång att jag gick in i en kryddbod för att efterfråga en viss slags frukt åt en sjuk. Med armbågen stödd emot disken och i förtroligt samtal med bodens egare, stod en storväxt man iklädd brun pelsmössa och vargskinnspels, hvilken sammanhölls af ett grönt, i kors bundet skärp. Det ljusa håret knollrade sig tjockt och tätt som på en vädur omkring den beräknande pannan och ett bredt, rödlätt, skägglöst ansigte. De talade om sillpriserna och sista marknaden i Grundset. Köpmannen nämnde honom vid namn, och som detta namn var temligen ovanligt, studsade jag och tänkte: det har du hört förr en gång, men hvar? Ja, käre vänner, jag kan icke hjelpa det! Det var hjelten i min idyll, det var uppenbarelsen från elfven! Lifvet är en stor humorist och det roar sig ofta med öfverraskningar och
