34
parti, om hon nu hade alldrig så orätt. Hon var huslig och flitig och hade fullt upp att beställa med det stora landthushållet, hvaraf hon ej begrep det ringaste, så att på detta sätt förgick tiden drägligt. Hon förrättade allting med makalös fortfärdighet. Det var omöjligt att följa rörelsen af hennes fingrar när hon sydde eller stickade. Om hon var praktisk, såvida man dermed förstår något annat än skicklighet i detaljer, om hon hade konstnärsförmågan att samla och sätta lif i alla dessa otaliga, mot hvarandra stridande enskildheter, vet jag icke, men i hennes närhet var det alltid godt att vara. Hon hade sinne för komfort, och hon sjelf var mild och angenäm. Natur och konst, isynnerhet de bildande konsterna och teatern älskade hon, visserligen utan kritik och reflexion, men likväl med så mycken innerlighet! huru kunde hon ej stråla af glädje öfver en vacker utsigt, ett vackert ansigte! och här hade hon riktig instinkt. Jag minnes ännu den ifver med hvilken hon alltid skyndade en fattig qvinna, Mari Næringen, till mötes; i våra ögon var det en vanlig trasig frånstötande gestalt, men mor ropade: Ser Ni då icke huru skön hon är! sådana ansigten får man blott se på kaméerna! Och hon hade helt visst rätt. Min mor sjelf var så skön. Hela hennes kroppsbyggnad var ojemförligt kraftfull, och dock fin och elastisk. I rörelser och gång var hon lätt som en fogel, och hade ädla, nästan kungliga drag. Min man sade alltid, att hennes ögon hade denna sällsynta form som man beundrar hos gazellen, hvälfda uppåt, med en på samma gång eldig och from blick.
Mors käraste förströelse för sinnet var att läsa; hon läste isynnerhet romaner i oerhörda qvantiteter. Märkvärdigt nog fann hon lika mycket behag i de goda och djupsinniga, som i de dåliga. Men det var och blef blott förströelse; för sjelfva lifvet hemtade hon visst icke mycket derur. Den mest medvetna och lefvande åskådning till hvilken hennes själ lyftat sig,
