måste hafva varit en häpen undran öfver barnen, sådana de artade sig och växte upp omkring henne. Vi hade alla starkt utpräglade och egendomliga anlag. Dock måtte icke uppfostran af dessa i sin egendomlighet så grundligt olikartade barn vållat henne mycken oro. Hennes begrepp om äktenskap och döttrars försörjning liknade de flesta mödrars vid denna tid — begrepp, hvilka ungefärligen läto innefatta sig i följande tvänne hufvudpunkter: döttrar böra giftas bort, och hvilken hederlig man som kan försörja dem är god och passande. Sålunda hade hon tänkt sig att hennes döttrar, då de uppnått en viss ålder, skulle göra ett nätt, passande parti med en proprietär, en prest eller kanske till och med en militär. I detta afseende gjorde hon ingen skilnad mellan sina barn; hon unnade oss begge lika godt. Hon hade tänkt så, men dervid stannade det också. Mera passiv än hon kan ingen hafva förhållit sig i denna sak. Enhvar bör hafva fattat, huru fullkomligt hon saknade förmåga till intriger. Min syster blef gift då hon var nitton år; för mig var der ju ännu god tid, ja, det var tyvärr oundvikligt att jag i den saken måste bereda min moder sorg; vi kunde alls icke komma öfverens i hufvudpunkterna. Min stackars goda moder! hvad skulle hon hafva sagt, om hon upplefvat, att hennes dotter i trettio tryckta ark skulle dokumenterat sina förvända afvikelser från läran! Rörande voro understundom hennes försök att inverka på hvad i hennes ögon var den största förvändhet. Hon ägde en ovanligt vacker kanna af biscuit, hvilken blott kom i bruk vid högtidliga tillfällen, emedan den hört till hennes brudgåfvor, Denna kanna visste hon att jag mycket tyckte om, och hvar gång den var framme, sade hon skämtande: Den skall du få, när du sätter bo! men hon kunde icke förställa sig, det var hennes allvar. Nu äger jag kannan, och när jag ser den, ack, väl må tårarna komma mig i ögonen! Mors vrede hade samma oskyldiga, barnsliga karaktär. De
